Bloggen flyttad

•13 december, 2014 • Kommentera

Hej!

Balansakt är flyttad till
www.balansakt.se

Inga fler uppdateringar kommer göras här.

Tack för titten 🙂

Annonser

Hur går jag vidare nu?

•1 december, 2014 • Kommentera

Som om inte nog var nog, så ska jag både behöva tänka på att livet med min särbo inte blev som jag inbillade mig, OCH på hur jag ska få min firma att röra på sig.

Efter allt genomgånget, så har frustrationen bara vuxit. Min grundläggande affärsidé fick jag slå ur hågen, eftersom den visat sig något bristfällig. Just detta kan jag svälja, men att inte få grepp om min situation är ännu värre. Jag vet vad jag vill göra, men nu är mitt huvud så fullt av bekymmer att jag inte kan tänka klart. Ska det kallas balans?  Kanske, för det har verkligen blivit så att det som har varit bra har slagits ut av det dåliga. Det känns omöjligt att överbrygga det dåliga med det bra just nu. Allt jag ville, var att jobba för ett förhållande som var fantastiskt. Allt jag gjorde var för oss. Allt jag gjorde, gjorde jag med glädje och tillförsikt. Nu när inte förhållandet finns kvar, så är allt jag har kvar en känsla av meningslösa försök att förverkliga mig själv.

Hur går jag vidare nu?
Räcker min vilja? Är jag mycket nog för att lösa detta? Räcker jag till? Visst, just nu har jag möjligheten att få väldigt mycket stöd av en annan företagare som har helt otroliga kunskaper i just företagande, men jag är osäker på min egen förmåga. Jag har en företagare till som gärna hjälper till, men det är så mycket jag måste göra själv. Det mesta arbetet jag måste göra lär ju bli just med mig. Utan mig blir mitt företag bara skrot. Helvete, jag förbannar denna period av känslomässigt jävulskap. Det förstör precis allting för mig. Kunde hon inte väntat med tramset tills jag åtminstone hade fått ihop lite praktisk kunskap, och kanske ett kundunderlag??? Visst, en önskedröm, men ändå… Då hade jag kunnat koncentrera mig på att göra mitt jobb, istället för att sitta mitt emellan två skitgrejer som inte gör någon som helst nytta.

Jodå, jag försöker allt bita ihop för att kunna lösa detta. Jag vill inte vara anställd igen. Utlämnad till ett annat företags nycker, där man aldrig kan vara säker på om man har jobbet kvar om ett halvår. Att styras och tvingas för en pissig bråkdel av vinsten. Då vill jag hellre att mitt liv ska vara beroende av min egen förmåga att se till mitt eget bästa, att styra över min egen tid och min egen framgång. Det skulle vara underbart att veta att varje steg jag tar är för att göra mitt jobb stabilare, min inkomst bättre, och min framtid lyckligare. Visst, det kräver mycket, enormt mycket, men jag vill ändå att det jag gör ska ha betydelse. Man får aldrig det erkännandet som anställd, som man kan få av nöjda kunder. Då är det jag och mitt företag som får berömmet, precis så som det ska vara.

Jag måste nu bara hitta en ny nisch där jag passar med mina kunskaper. Jag har förvisso många sådana, men jag skulle vilja slippa att vara hur vid som helst. Jag skulle vilja hålla mig inom byggnadsbranschen, med svets och montage i huvudsak. Men jag är ändå osäker. Hur ska jag bli säker på var jag passar in? Jag måste ta reda på det väldigt snart. Tiden går, klockan tickar. Hade det nu varit på annat vis i det fd förhållandet, så kunde jag tänkt mig att förlägga mitt företag norrut om det visade sig vara lättare. Men nu blir det att hitta min plats här nere, även från denna aspekt. Det är som det är. Min lycka i detta får inte vara beroende av någon annan. Det vore korkat och dumt, likaväl som att företaget inte hade varit mer stabilt än förhållandet. Otroligt fånigt tänk. Jag lär reda ut eländet jävligt fort nu, eller slå bort alla tankar på det. Vilket är mest värt? Ja, jag måste ju skriva ner mina tankar på detta vis för att få grepp om hur jag egentligen tänker. Men nej, ingenting får bli viktigare än min framtid. Lycka kommer i en mängd olika förpackningar, och jag måste välja det som gör något för MIG. Allt annat får vänta. Stabilitet först, sedan kan jag lämna plats åt trams i olika skepnader, men aldrig något som menligt påverkar mitt företag och min lycka däri.

Jag ska ev träffa denna killen ikväll. Han har tagit fram en del information till mig som han anser att jag bör ta del av. Han använder sig av detta för att sköta sitt företag, och för att ha en vettig kontakt med sina kunder. Han hade iofs fördelen att ha arbetat i sin bransch i många år innan han startade eget. Därmed hade han redan kunder som han på ett enkelt vis kunde föra över till sitt företag. Jag är inte ens i närheten av den möjligheten. Jag måste starta från botten, och det kan visa sig bli mig övermäktigt. Men jag kommer ta åt mig varje ord och varje tanke för att i möjligaste mån förenkla det för mig. Jag har åtminstone turen att ha ett par driftiga personer omkring mig som jag kan få hjälp av, och det är jag tacksam över.

Nu börjar det på allvar…

Komma igång nån gång…?

•30 oktober, 2014 • Kommentera

Ok, nu när livet har ändrats så dramatiskt, och jag med viss framgång kan stänga av mina tankar, så borde jag även kunna köra på med träningen som jag lovat mig själv. Jag vet att det skulle ge mig en sorts ro, och även en möjlighet att tänka framåt. Jag har tänkt mig att springa så mycket jag orkar i den fördömda Hallebergsbacken, gå ner, och sedan försöka igen. Det får hända imorrn. Eller…idag blir det ju. Ja, även i mitt huvud låter det som något ogenomförbart, men jag måste göra så gott jag kan iaf. Om jag så ska behöva spy på vägen upp, så måste jag få ordning på tankarna. För på detta viset är jag fan inte till hjälp för någon, och allra minst för mig själv.
Så…om jag inte hörs av mer, så ligger jag i den jävla skitbacken 🙂

Jag tycker att tiden går långsamt, men så är det väl nu i början när man tycker sig sakna allt som föreföll vara normalt i livet. Samtidigt kanske tiden borde gå LITE långsammare, eftersom jag måste jaga tag på ett nytt jobb. Igen! Men fan, jag är van. Det är långt ifrån första gången, och jag lever ännu. Det kommer ordna sig på bästa sätt. Men tid kanske jag behöver mer av. Lär väl få starta eget med FA-skattsedel, så att jag ökar mina chanser. Det är ju det bästa att göra när arbetsmöjligheterna ser ut som de gör. Men jag lurar fortfarande, och känner mig lite osäker på en mängd saker gällande detta. Får se…

Hmm…hur jag än tänker, så kommer jag bara tillbaka på mitt nuvarande ”civilstånd”, som det så fint heter. Jag känner igen mycket av det som händer inuti mig nu. En del bra, och mycket dåligt. Det dåliga lär få ”läka ut” på egen hand. De få saker som är bra, är att jag på något vis sätter en liten press på mig att förändra vissa delar i mitt liv. 6,5 år, för mig, innebär rutiner och en känsla av att veta hur livet kommer se ut de närmaste månaderna, åren. Iställd på den omöjliga ekvation, när det slutligen visar sig, ett storslaget förhållande verkar vara, så ska jag försöka göra det jag har gjort tidigare. Resa. Resa ensam. Och för detta behövs pengar, dessa förhatliga pengar… Jag får alltså sätta det som huvudmål, ihop med träningen, och göra allt jag kan för att ro ihop ett jobb snarast. Då skulle jag ha vintern och våren på mig att plocka undan pengar så att jag kommer iväg. Visst, det ÄR en dröm, men en dröm jag har förverkligat tidigare, och under mycket värre ekonomiska förhållanden. Därför tror jag på möjligheten. Inte tänker jag sitta på arslet och tråka isf.

Mitt SAS-bonuskort har inte mer än 1500 poäng, så det blir att pynta för en resa 🙂 Fick beställa ett nytt kort, då mitt gamla både gått ut och gått sönder sedan jag flaxade mellan Sverige och Norge i jobbet. Hmm…kanske kan jag jaga fatt i ett jobb i Norge. Kanske. Men då får det vara tider i likhet med de jag hade då. 2 veckor jobb och 2 veckor ledigt. Skulle smaka, det. Nåväl, det återstår att se om detta utvecklar sig alls. Först får jag väl lägga ut krokar hos folk jag känner, och samtidigt jaga själv. Jaja…

Nu när jag bara är Micke, så känns inte drivkraften lika stark, men den SKA tillbaka. Får bara se till att rycka mig själv i nackskinnet tills jag fungerar igen 🙂 Och nu har jag skrivit av mig igen, och känner mig förhållandevis lugn.

God natt, alles!

Balansakt på riktigt…

•13 oktober, 2014 • Kommentera

Ok, nu har det hänt som inte fick hända. Men det är klart, när livet efter omständigheterna är som bäst, då blir man knuffad mot stupet. Kärleken, det som man oftast påstår är den starkaste kraften, är just vad som trollat till mitt liv nu. Det jag trodde på var inte sant. Det jag värdesatte mer än mitt eget liv tillhörde inte mig. Allt som jag inbillat mig i 6,5 år visade sig vara för bra för att vara sant.

Så, vad finns då kvar? Jag. Nada mas. Det enda som gör mig verkligt svag är bristen på kärlek, verklig kärlek. Inte bristen på pengar. Inte bostadsbristen. Inte bristen på vänner. Bristen på verklig kärlek. Orken tar liksom slut i mig när jag inte längre får påfyllning. Jag vet mitt värde, men värdet i sig blir värdelöst om jag inte fungerar. Jag får ingen påfyllning längre.

Jag hade planer på att starta eget, trots att jag har några riktigt stora hinder att övervinna eller komma runt. Det där hade jag löst. Men att inte längre veta vad jag kämpar så hårt för…ja, det är liksom borta. Jag vet att jag själv är nog, jag duger bra bara i mig själv, men jag är inte en person som sätter mig själv på piedestal som om jag vore någon. Jag är bara jag, inget mer. Men jag VAR mer än bara jag när kärleken och hoppet fanns. Nu har jag ingen ork att ens tänka på företagsstart. Det var för oss. För oss.

Bostad…ja, kanske kunde det ordna sig om jag fick gjort det jag tänkt.  Men nu… Ingenting var enkelt innan, men nu är det bara oerhört svårt. Och vad spelar det för roll nu? Det är ändå inte mig kärleken hälsar på. Allt som kändes stabilt blev till sand som nu rinner mellan mina fingrar.

Jag har inte patent på känslan, men hur går jag vidare? Hur tar jag tag i allt detta bara för min egen skull? Vad betyder det? För vilken roll spelar det om jag skulle lyckas med allt jag planerar, om jag ändå inte har den viktigaste ingrediensen? Kärlek. Vem ska jag då vara.

Jag ställde ofta, som ett påstående, frågan till min kärlek; Vem skulle jag vara utan dig? Vad skulle jag vara utan dig? Kärleken svarade alltid att jag nog skulle vara samma person.
Men sån är inte sanningen när den sitter klistrad på mig. Jag kan absolut göra en mängd bra saker i MITT liv, och jag kan nog göra allt det jag förutsatte för MIN skull. Jag förstår att många med tryggheten i hamn vill berätta att jag kan och borde fixa detta för min egen skull. För min skull? Och vem är jag? Vem är jag, så stor och viktig att jag ska nöja mig med att göra mig själv lycklig? Det var inte bara till mig.

Ja, jag ska försöka, men hur försöka när hoppet är borta? Hur? Känslan, villigheten,medvetenheten, ivrigheten försvann för två dagar sedan. För två dagar sedan försvann den verkliga drivkraften. Och här står jag, svettig av allt det hopp som nu rinner av mig, långsamt som sirap, plågsamt som om det vore smält stål.

Mitt hjärta är inte av stål…

Huvudet och hjärtat fullt av oro…

•17 september, 2014 • Kommentera

Jag känner att det är svårt att övertyga människor om allvaret i det som händer i Sverige nu. Jag försöker berätta att detta inte är någon händelse, vilken som, utan att detta innebär att vi befinner oss i en ytterst farlig tid. SD är inte bara ett sk missnöjesparti, utan även ett nazistiskt parti som vill välta allting våra förfäder och vi själva byggt upp.

Detta handlar INTE om invandring i första hand. Invandringsfrågan är en förevändning för att kunna ställa till politisk förödelse i Sverige. För ärligt talat, hade de fått så många väljare om de ställt sig upp innan de blev invalda för fyra år sedan, och talat om att de var nazister? Eller så här; Varför röstade inte samma människor in SvP eller ett annat nazistiskt parti, som ändå har liknande ideer? Jag har svaret på det, och det är att SD har lyckats lura hederliga människor att partiet är något annat än de egentligen är.

Frågorna snurrar i huvudet, gör mig darrig, lättirriterad, ledsen. Varför vägrar dessa väljare se allt galet dessa personer i partitoppen gör och säger? Det är ju glasklart var de står! Hur kommer det sig att vanliga människor faktiskt väljer att inte se och höra? Varför bryr de sig inte? Alla ser och hör, dessa uttalanden kan inte ha undgått någon. Så många menar att de flesta SD-väljare inte är rasister, och än mindre nazister. Men vi alla, även SD-väljarna, har väl läst och hört Björn Söder säga att han vill tysta svensk media? Ja, många andra uttalanden finns tillgängliga som bevisar var SD’s partitopp står. Ändå röstar vanligt hederligt folk på ett nazistiskt parti.

Är hatet så starkt mot invandrare att de inte bryr sig om att deras röster, och de kommande rösterna, med all säkerhet kommer drabba människor? Vissa vill mena att väljarna bara är trötta på andra partiers brister i invandringsfrågan, men HUR blinda kan människor tillåta sig bli? Folk låter sig luras av invandrare som deltar i SD’s valreklam och deras röster på samma parti. Glöm för FAN inte att de tyska nazisterna fick judar att agera internpoliser med uniform i gettona, i tron om att de skulle kunna skapa sig fördelar. Även de gick samma väg som de övriga.

Tiden går, och det finns inte många kvar av människorna som sett början och överlevt. De dör av ålderdom innan den allra viktigaste generationen fått ta intryck av deras berättelser. Den generationen som är i tidiga tonåren nu. Jag är tämligen säker på att tid är viktig för dagens nazister, och tiden är nu när få finns kvar som levande vittnen. Nu finns det snart bara böcker kvar, och läsning av den arten verkar inte intressant för ungdomar idag. De överlevande drar än en gång kortaste strået.

Den här texten blir skriven i omgångar när mitt sprängfyllda huvud orkar. Just nu ligger jag i sängen, och det slog mig just att jag föddes 19 år efter andra världskriget tog slut i europa. 19 år… Många kunde säkerligen fortfarande känna dofter av vad som på pågått efter 19 år. Jag är medveten om att det skulle krävas enorma krafter och en oerhörd slughet för att koppla ihop samtliga europeiska länders nazistorganisationer till något som kunde göra så stor skada som då, men det spelar ingen roll. Den skada som sker är tillräcklig. I Sverige kan nazisterna kanske inte göra en repris på 30-talets Tyskland, men inte heller detta spelar någon roll. Det som spelar roll är att vanligt hyggligt folk faller för den lömska nazistiska retoriken än en gång. Idag, i en upplyst tid, och när allting är på god väg att hända, så är människor fortfarande blinda och fyllda av förnekelse. Har vi då verkligen blivit mer intelligenta under alla dessa decennier som gått sedan nazisterna den gången smög fram ur sina svarta skuggor? För mig känns det inte så.

I 36 år, jag började när jag var 14, har jag studerat nazism i europa. Jag har ingen aning om varför det blev så, men intresset var oerhört stort. Jag läste allt jag kom över, och med tiden blev dokumentärfilmer och ännu fler böcker tillgängliga. Jag slukade allt jag kom över, och jag gör det ännu. Jag har läst Hitlers ”Mein Kampf”, och förstått vad för sorts människa han kan ha varit, och vilket odjur han kom att bli. Senare studier har självklart visat att hans bok var en bok fylld av lögner och självupphöjande trams, men det var med den berättelsen han lurade så många när det begav sig.

Varför har jag då studerat detta ämne så ingående? Kanske fick jag detta intresse från min morfar som var verkligt påläst i historia, och i synnerhet gällande krigshistoria. Han kunde sitta och berätta, för den där lille grabben som jag då var, om tågen som korsade europa, fulla av oönskade människor. Han berättade om viktiga krigsskådeplatser i europa och så mycket mera. Mer än jag egentligen kunde ta in när jag var 8-10 år gammal. Men han lärde mig att tänka med mitt eget huvud, och det gjorde han genom att lära mig spela schack. Han hade själv spelat med någon svensk mästare, vilken jag inte minns namnet på, så min morfar var duktig på schack.

När jag några år senare började intressera mig för andra världskriget på egen hand hade jag alltså blivit 14 år. Vi bodde långt ute på landet utanför Henån på Orust. Det var lång skolbussresa till och från skolan, och jag fick cykla hemifrån till skolbussen sommar som vinter. Det tog ca 15-20 minuter att cykla till bussen på sommaren. Längre när det låg tjockt med snö på den smala grusvägen runt sjön. Jag hade gott om tid att behandla det jag läste och tog in. På fritiden umgicks jag knappt med någon pga avstånden, men även för att jag saknade mina tidigare vänner i Göteborg. Ja, jag hade gott om tid att studera.

När jag 1984 var 20 år gammal och hängde i vad som då kallades Femmanhuset, idag Nordstan, så blev det allt vanligare att man såg skinheads på gatorna. Jag hade mängder av vänner som var hårdrockare, och många punkare också. Men skinheads var ganska nytt då. Vissa bar munderingen till sina rakade skallar som en innegrej, men vissa mindre klickar av dessa gjorde tydliga nazistiska utspel. Händer i vädret skrikandes ”Sieg Heil!” var något som blev allt vanligare. Jag minns att jag en kväll inne på Nordstan bevittnade när ett gäng skinskallar kom marcherande in med svenska fanor och skanderade tills polisen kom och gjorde sitt jobb. Jag tänkte: ”Ingen gillar dem. Men vad skulle hända om de drog på sig kostymer och pratade som folk? Hade folk lyssnat då?”

Nu, några få dagar efter riksdagsvalet 2014, känner jag mig fysiskt illamående när jag läser om gamla människor som sett detta för många tiotals år sedan. De är rädda, deras minnen rivs upp. Varför är de då rädda för dessa icke-nazister? De sysslar ju med nolltolerans mot rasism… Ja, så presenterar de sig för massorna. Vad finns det då för orsak för dessa gamla människor att rädas? Det kan jag berätta, trots att jag föddes knappt 19 år efter Hitlers självmord. DE KÄNNER IGEN TECKNEN. DE KÄNNER IGEN TONEN. DE MINNS HUR NATIONALSOCIALISTERNA BÖRJADE SIN KAMPANJ. Och det sker på samma vis nu idag. På exakt samma vis.

Om någon inbillar sig att NationalSocialistiska ArbetarPartiet i dåtidens Tyskland otämjt spottade ur sig vilka missgärningar de ville utföra, så tror ni fel. De var tvingade att hålla en profil utåt för att vinna befolkningens röster. De använde sig av det befintliga systemet för att komma in i riksdagen. Åkesson använder exakt samma taktik, som om han läste historieböckerna som manual. Lögnerna lyser igenom hos SD med sådan styrka att jag blir förvånad över att deras påstått icke-rasistiska väljare ingenting ser och förstår. Men den som INTE VILL se kan heller inte se. Det underliga är att SD verkar gå ganska exakt i gamla NSDAP’s fotspår, och det verkar inte bekomma dem det minsta om någon blir misstänksam. Men det finns två orsaker till att SD kan gå tillväga på så sätt. Det första är att de riktar sina signaler först och främst till människor som har svårt att ta egna beslut. Människor som är benägna att lyssna på andra, och ta ord som överstiger deras egen förmåga som sanningar. Det andra är att INGEN KOMMER TRO PÅ ATT DE HAR EN ANNAN AGENDA än den de uttalar som politiker. Därför kan väljarna inte ta in alla rasistiska uttalanden som slinker ut vid sidan om. Detta är att betrakta som klassiskt så här dags.

När nu Socialdemokraterna, eller som SD hellre skulle uttrycka det, ”de förhatliga socialdemokraterna”, är folkvalda, så kommer naturligtvis SD med sina 13% göra allt för att inga förslag från S och V blir godkända i omröstningar. Snälla, vill någon vara vänlig att ge mig ett erkännande den dagen SD’s representanter lämnar riksdagen för att framtvinga ett omval? Jag inbillar mig..nej, jag är säker på att så kommer ske. Det måste ligga i deras planering att bli större nu ganska direkt. Tvingar de fram ett omval, då kan ni allihop vara 100% säkra på att det jag skriver om SD är sant. Vid ett framtvingat omval kommer ännu fler rösta på partiet, det är jag säker på. Och detta kommer inte ha det minsta att göra med vilket motstånd de hela tiden möter. Det finns nämligen en plan. Så ge mig gärna ett sketet erkännande då. Problemet är bara att det då är försent…

Långt ifrån alla som röstade fram Hitler till makten var nazister.
Alla SD’s väljare är inte rasister eller nazister. De fick leva med sin skuld då, och det kommer dagens SD-väljare få göra likaså.

SD vs Sanningen

•11 augusti, 2014 • Kommentera

Ett ständigt återkommande påstående är detta om att invandrare får så hejdlöst mycket pengar i Sverige.
Här om dagen började någon vifta med detta, nu mera löjligt gamla ”fakta” om att alla invandrare som läser svenska får 12.000 för att lära sig. SD lämnar definitivt inga dörrar öppna så att lättpåverkade människor kan ta ställning till sanningar. Många orkar inte jaga rätt på huruvida SD’s påståenden stämmer med sanningen, medans andra lutar sig tillbaka och sväljer kroken med tron att detta kommer verkligen kommer lösa samhällsproblem. Men ärligt, hur många SD-väljare bryr sig tillräckligt om samhällsproblemen när SD’s partitopp agerar som ett kriminellt pack?

image

Ovanstående bild visar det som SD aldrig berättar för sina potentiella väljare. Sanningen. Det FINNS ett bonussystem som VISSA KAN få ta del av. Alltså långt ifrån alla. Ok, en bonus för att lära sig språket i det land man kommer till? Först och främst bör man ta en titt på sig själv. OM vi hade varit tvugna att lämna vårt eget land för ett annat, hur hade vi själva burit oss åt? Det finns ett ”facit” över detta. Många svenskar som, av helt andra orsaker, bosätter sig i andra länder bor gärna där det finns andra svenskar. Alla svenskar lär sig inte språket, utan använder engelska eftersom de då slipper lära sig det nya språket. Ja, jag har sett det själv i Spanien, och jag är benägen att tro att det gäller i andra länder också.

När man är vuxen är det svårare att lära sig ett nytt språk, och om språket ifråga ligger väldigt långt ifrån det egna, så blir det ännu svårare. Barn går i skolan och lär sig språket både teoretiskt och praktiskt mycket lättare. Inte jättesvårt att förstå, väl? Svenska är ett underligt språk för många, och som vuxen på SFI blir det inte enklare bara för att vissa svenskar anser att det borde vara det…för andra.

Handlar det inte om bidragandet i samhället i slutänden? Ju bättre man lär sig ett språk i respektive land, desto lättare är det naturligtvis att få jobb. Skattepengar statskassan, välfärd mm som SD vågar sig på att nämna så fort det handlar om invandring. Ju hårdare de studerar, desto bättre bonus. De kommer med allra största säkerhet bidra i samhället genom arbete. Dock finns det alltid människor som har svårt att lära in, likaväl som det finns människor som av olika skäl inte vill.

Jag känner personer, ”helyllesvenskar” som är fullständigt värdelösa i både tal och skrift på sitt eget modersmål, svenska, för att de inte ansett det vara viktigt. Vore jag en arbetsgivare som fick förstå att den sökande inte ens bemästrar sitt eget modersmål, då var plötsligt platserna tillsatta. Så viktigt är det med språk. Att få en liten engångssumma som bonus när folk visar att de verkligen vill ingå i vårt samhälle kan knappast vara ett problem.

Ni SD-anhängare bör, för allas vår skull, börja använda era egna hjärnor. Annars kommer ni bli förda bakom ljuset gång på gång, och det ÄR verkligen ni som ser ut som fåntrattar när ni visar sådan brist på bildning. Inse!

Idag…

•5 juli, 2014 • Kommentera

image

Idag, en av alla dagar i ett Sverige jag älskar med allt jag förmår. Nazism och rasism hotar mitt land, ditt land…vårt land. Vårt vackra land med sin inneboende vänlighet. I Almedalen på Gotland, en ö i östersjön där en del av Sveriges ekonomi gjordes stark, där promenerar SD och SvP omkring bland övriga partier och åhörare. Som om detta vore något normalt… Normalt???
Vi låter den fula och förhatliga nazismen göra sig normal inom svensk politik. Jag är orolig för att andra länder snart nog ska kunna läsa om Sverige och svenskarna på ovanstående vis om vi inte står emot med allt vi förmår.

image

Harranger av nazistiska slagord, våld mot invandrare och meningsmotståndare blir mer av vardagsmat än någonsin tidigare, en dag i en tid som denna. Efter vad man ser och läser, så verkar väldigt få bry sig aktivt, och visst motstånd syns inte. Alltså, man kan inte vara motståndare till nazism och skändning mot alla människors rätt genom att TÄNKA. Man MÅSTE ta ställning på ett sätt som syns. Vad är alternativet? Endast ett, och det är att agera på ett sätt som ger nazismen rätt, genom att se på utan att göra sin ilska hörd. Medlöpare blir man då. Skyldig på alla punkter när allting går fel. Skyldig, skyldig, skyldig.

image

Med vilken rätt håller alla dessa människor tyst när ondskan ständigt växer starkare? Vilka orsaker far folk runt med i diskussionerna runt ölborden? Man har tydligen ”fullt upp med karriär och familj”, man vill ”inte synas som motståndare” pga rädsla för repressalier om ondskan kommer till makten osv osv. De som är för rädda för att rädda andra har så mycket att skylla på. När nazisterna unisont höjer sina armar, då gäller det tydligen att sticka huvudet i sanden…

image

Om inte VI svenskar gör oss hörda, om inte VI visar vårt motstånd med mer än att inte lägga våra röster på nazism och rasism i valen, vad har vi då åstadkommit? Inte ett dyft mer än att förhala ett händelseförlopp. De som inte hörs och syns som motståndare ses nämligen som potentiella framtida väljare av dessa ondskans hantlangare och deras partier. Är det så förtvivlat svårt att förstå???

image

Alla ni som är så rädda för att sticka ut hakan i detta politiska oväder, är era simpla liv så mycket mer värda än alla dessa som kommer drabbas pga er tystnad? Har ni ens en minsta aning om vad ni faktiskt åstadkommer med er tystnad? Det är ni som, återigen skänker makten till ondskan. Detta har, som ni säkert vet, redan hänt. Massan höll tyst, ville inte lägga sig i, var rädda för ev repressalier, hade för mycket annat som var viktigare. Det är JUST SÅ  nazism och rasism får friheten att frodas, och det är ni som skänker bort makten, det är ni som tillåter det lidande som andra människor slutligen får utstå. Det enda ni behöver göra, är att tänka. Sätt allting i ett samband och tänk er själva som de som blir utsatta för vedervärdigheterna. Era barn…

image

Vill vi se människor bli särbehandlade, märkta som mindre mänskliga, som avskräde, och slutligen ihopsamlade för att förpassas till något som görs i VÅRT namn? Har ni verkligen förlorat all känsla för det som händer utanför era egna små liv? Liv som inte kommer betyda ett dyft när ni är borta. Var är all er påstådda empati, som ni gärna pratar er varma om? Vad är den värd om ni inte använder den i praktiken? Den är värd piss!

image

Hur har ni tänkt er det hela, alla ni rekordeliga svenskar? Hur menar ni att ert försvar ska låta när allting har gått till botten på riktigt, och när vi sedan är på väg upp igen? Ska ni berätta om hur mycket det har varit med jobb, så mycket att ni inte ens hade tid att märka er själva som motståndare till andra människors död och lidande? Ska ni berätta hur mycket viktigare det var med sport, semestrar och fylla, medans mödrar skjöts för att de inte var riktigt ”svenska”? Eller orkar ni berätta att ni var så fega att ni inte ens kunde förmå er att ta ställning mot elände som hände framför era stängda ögon?

image

Jag påstår inte att motstånd måste göra skillnad alla gånger, men om man inte är med och försöker, då är inte bara de utsattas liv förbi, utan även våra. Era vänner, syskon, föräldrar, era barn som högljutt visar att de inte tolererar svineri i deras namn. Det kostar inget mer än väldigt lite tid och möda. Man måste inte stå på torgen där nazisterna håller möten. Det kan räcka att öppet visa sitt motstånd på tex facebook (alla hänger ju ändå där), genom att gå med i motståndsgrupper, eller åtminstone gilla dem. En status där ni förkastar nazism, rasism och uppdelningen av människor som om vi inte alla blöder när vi skadar oss, eller skrattar och gråter för våra barn. Det kostar ingenting, men motståndet blir starkare endast när alla VET att vi finns.

image

 
%d bloggare gillar detta: