Bara man stannar upp…

…så kan man både se, höra och känna sådant som man annars brukar missa. Det måste inte vara något helt fantastiskt eller världsviktigt, utan något så litet som att bara sätta sig och lyssna på trädens löv när de prasslar i vinden. Då vet man att man existerar.

Jag kom nyss hem igen efter en liten tur ut i den sköna luften. Jag gick ner till hamnkiosken och köpte en dagstidning, promenerade utefter sjön tills jag kom till kyrkogården där jag satte mig på en parkbänk. Det har blivit lite ont om bra platser att slå sig ner bara för att vara i sin ensamhet, eftersom de har behagat gräva upp min fina park så att inte en enda parkbänk finns kvar, eller ens en vettig plats att ställa en sådan finns kvar. Den parken har jag använt de två tidigare somrar som varit, och jag kunde sätta mig lutandes mot ett träd i gräset och bara vara. Ibland kunde jag somna så gott med den mjuka vinden mot min hud, känna fullkomlighet i Moder Jords händer. Nu tar jag min  tillflykt till kyrkogården som är lika fridfull och vacker som parken. Smedjebackens kyrkogård är nog en av de vackraste jag har sett, så det gör mig inget att bli sittande där.

Jag satt där på en bänk och läste tidningen, hälsade på de äldre som promenerade igenom för att kanske hedra någon av sina anhöriga. När jag till slut började känna träsmak i bakdelen reste jag mig och vandrade mot utgången alldeles vid kyrkans framsida. När jag gick vid långsidan och den mindre dörr som finns där, så hörde jag vacker orgelmusik spelas. Självklart stannade jag till en stund för att lyssna eftersom jag älskar klassisk musik vare sig den är religiös eller inte.
Jag gick sedan ut från området via den främre utgången, korsade kyrkogatan och ville promenera den lilla grusgången upp förbi Peter och Lindas baksida och hem, och får se något som jag inte sett på flera år. Ett tjugotal duvor! Jag minns dem från Göteborg och Trollhättan, men det är många år sedan jag såg speciellt många ens där, och  jag har länge undrat vart dessa sköna fåglar tagit vägen. Nu hade jag ett tjugotal till höger om mig, vilket gjorde min dag, iaf till stor del. Långsamt, långsamt gick jag förbi dem bara för att få se på dem en liten stund till.

Ja, nu är jag ju som sagt hemma, och när jag skriver detta så tänker jag på alla de sätt som jag kan skatta mig lycklig sedan jag flyttade till Smedjebacken. Jag har hamnat i en hel liten värld av upplevelser.

Det måste inte vara något helt fantastiskt eller världsviktigt, utan något så litet som att bara sätta sig och lyssna på trädens löv när de prasslar i vinten. Då vet man att man existerar…

Annonser

~ av Micke på 1 juli, 2010.

Ett svar to “Bara man stannar upp…”

  1. Så glad jag blev av att se att du har en blogg!
    Har saknat dina inlägg från NL tiden!!!

    Visst är det underbart att hitta sin egna plats, där man kan insupa ny energi, just lyssna och verkligen se och höra det man annars inte gör! Vi är verkligen klassa på att ta oss tid att göra det!

    Kul du tog upp det här med duvor!
    Igår på jobbet kom ett gäng på cirka 30 (!!) duvor och slog sig ner på gräsmattan och gick där och pickade. En underbar syn! Gillar duvor, då som symboliserar fred, dom skriker inte och dom är vackra att titta på!!!

    Ha det gott!
    Kramen

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: