Intryck…

<- ”Json Park – Aldrig nöjd”

Vi hade nyss besök av Peter. vi snackade om allt möjligt samtidigt som vi lyssnade på hans nya låtar. Tänk att man kan höra utan att lyssna, för det är det enda jag har haft tid och ro att göra hittills. Idag lyssnade jag verkligen, och det hela är fullständigt klockrent. Jag tänker ju mycket precis hela tiden, inga tankar går till spillo, liksom. Man lyssnar på andra människor, ser på sig själv, ser vissa mönster, och alla intryck man får kan man på något vis lägga ihop och då se en mening i.
Saker jag har fått reda på i dagarna har fått mig att se hur saker egentligen ligger till, att man ser ett så klart mönster och ibland kanske en lösning på bekymmer som man inte tidigare har sett.

Mitt liv är meningsfullt, och ditt liv är lika meningsfullt. Man måste bara stanna upp och lägga ihop ett och ett för att se sanningen. Se tillbaka på saker som hänt, inte som något som bara har hänt, utan som saker som har en mening hur bra eller jävliga de kunde verka vid den tidpunkten. Lägg ihop dem med den du är idag, det som händer i ditt liv idag. Då får man se hur man på något finurligt vis hamnat där man är för stunden. För allting, varje timma i livet är bara ett litet gryn av ett helt liv. Men inget finns där om man inte vill vara vaken och se. Man kan inte påverka sitt liv till något bättre, för allt verkar vara klart redan. Man kan däremot streta emot och göra livet sämre mot sitt vetande, mot sina känslor. Samtidigt är upplevelser och erfarenheter just det som gör oss till de personer vi är, dåligt eller bra.

Jag har alltid, av för mig givna skäl, ansett att människan i grunden är ond, att livet kan vara för jävligt och att man inte kan göra för mycket för att ändra detta. Att vissa människor på något vis är här för att fylla ut den negativa sidan av livet. Jävla trams! Jag ser nu att varje människa har en uppgift i sitt liv. Vi måste inte vara musikaliska, konstnärliga, estetiska eller på annat vis så uppenbart givna för andra. Allihop ger vi, när vi inser detta, någon annan det de behöver genom våra erfarenheter och upplevelser. Det enda vi kan styra är om vi ska använda det negativa eller det positiva. Ska vi snåla med godhet och hjälpsamhet, eller ska vi inse att man kan ge så mycket att man själv mår prima? Jag ger själv hellre hela mig själv till andra än att bara låta saker stå still och lämna andra åt deras eget ”självvalda” öde. Kanske kan jag bidra med något som får en enda person att se sig själv och hans/hennes liv som något meningsfullt precis som jag gör med mitt eget. Jag räknar automatiskt bort alla religiösa aspekter från den väg jag vill gå. Det enda jag tar till mig är den jord vi lever på, den natur vi omges av, allt det vackra och livgivande vi fått till skänks. Jag kallar detta ”Moder Jord”, och henne tror jag på, och jag är så djupt medveten om att detta är det viktiga. Varje växt, varje levande ting är av betydelse. Jag tror att varje sten är liv. Allting omkring oss lever och frodas, talar till oss om vi är villiga att öppna våra sinnen och öron. Däri ligger hela hemligheten med välmående och viljan att dela med sig av det goda man funnit.

Jag vill aldrig mera vara ”död”. Jag vill att hela mitt förstånd, mitt hjärta och min själ ska vara i detta medvetande, så jag stannar kvar i känslan. Så många år som jag varit hjälpt genom att faktiskt vända mig till naturen för att tala ut, få tillbaka känslorna på rätt spår, upptäcka att det vi ofta inbillar oss är livet är helt fel. Visst, många anser att de är så väldigt små i något som helst sammanhang, och det är på sätt och vis helt sant, men små som vi är så har vi ändå en given uppgift. Andra tror att de har så stor betydelse i varje sammanhang att de missar sin litenhet som är så viktig för att bli stor för andra. Jag tror att den stora människa man kan vara helt handlar om vad vi kan göra för någon annan, inte för oss själva. Det handlar inte alls om, iaf inte specifikt, att sprida sina pengar omkring sig till andra, att skänka bort allt man har á la hinduism/buddism, eller att skänka tionde till kyrkan som en del tror. Det handlar om att ge av sig själv. Förståelse, närhet, vänskap, goda och vänliga råd, känslor och allt det där som ju faktiskt är helt gratis. Vem skulle egentligen må bra av att skänka bort sina ägodelar till någon annan? När man har gjort det så har man ju inget mer att ge någon annan, och då har man ju faktiskt bara det där kvar som inte kostar något. Varför inte ge människor av detta direkt? Visa dem, undervisa dem om vad som ger ro i själen, vad som gör direkt nytta för varje människa. Vi har precis allt det där runt husknuten för alla att använda. Kan man se detta, upptäcka vad som verkligen är värt något, då har man någonstans att gå när det känns jobbigt.

Skogen...

Personligen känns skogen skönast när jag mår lite sådär. Det fungerar även att gå ner och sätta sig ensam nere vid sjön för att se min litenhet, och därmed komma till sans med mina bekymmer.
Men nog tycker jag att skogen är bäst. Så många gånger som jag suttit där och lyssnat på skogens alla ljud, och även på det som man egentligen aldrig annars hör. Jag har suttit på stenar och stubbar och förklarat för desamma hur mitt liv ser ut, vad mina bekymmer består i, vad jag vill och inte vill med mitt liv. Jag har visat ömhet till skogen och allt den innehåller, erkänt detta som det livgivande jag behöver. Jag tar naturens krafter på väldigt stort allvar och vägrar inbilla mig att vi bara har nytta av det vi kan se. Att ha en så negativ syn vore både för svårt och, enligt mig, omdömeslöst. För mig är det lika viktigt med det man kan se och det man inte kan se. Båda gör en enorm nytta i mitt liv. Känslan är det som styr mig mest. Ibland kan andra människor ha svårt att acceptera det jag gör, ibland verkar mina åsikter ligga för långt ifrån deras verklighet. Då måste jag anstränga mig för att ha kvar min känsla, och då händer det att jag  ger dem skulden för att jag måste kämpa så hårt för att hänga kvar i det som är rätt för mig. Jag är inte född ihop med någon annan, så egentligen ska folk bara se till att tänka på något annat än att ödsla energi i sina försök att ändra på mig. För rent praktiskt skulle varje människa klara sig utan andra. Den livgivande naturen har vi aldrig klarat oss utan, och kommer heller aldrig att klara oss utan. Andra människor ger en annan sorts närhet och kontakt som för många är lättare att se som verklig, men jag anser att jag behöver båda för att vara lycklig.

Vilka är vi då? Vem är jag som person? Vem är du som person? Hur ofta lugnar vi ner oss, sätter oss i ro och funderar på detta? Det är baske mig ingen liten fråga. Vi är inte endast varelser i en myrstack som verkar leva i ett bestämt mönster. Vi KAN vara det, och trist är det att se på när många människor lever på det viset. Men vi är så mycket mer. Vi har med att förfoga över än bara våra fysiska medvetanden, vi har så mycket mer omkring oss än bara det vi ser och tror att vi måste göra. I slutänden har de flesta av alla måsten varit till försumlighet mot våra inre väsen och vår egentliga vilja. Jag vill dra en gräns där jag klart och tydligt skiljer på dessa måsten som vi är påtvingade för att få lov att leva på de styrandes marker och det som betyder så mycket mer, det som är tusen gånger starkare än de som själva sätter sig så högt upp. Jag är betydelsefull till max, kanske inte i deras underliga värld som jag tydligen måste leva i, men för mig och allt annat levande är mina tankar och mitt inre medvetande mer betydelsefullt än någon kung, president eller vad fasen det än må handla om. För utan det som står oss närmast är ingenting något värt. Ingenting!

Äh, jag får väl skriva en bok om det…samtidigt är det bara mina tankar om vad som får vara verkligt viktigt. Livet kan se helt annorlunda ut för dig, vad vet jag. Å andra sidan handlar det om att ge till, och ta emot från andra. Jag har flummat klart för denna gång, men hoppas att jag har kunnat förmedla en känsla om vad som verkligen kan vara viktigt för att man ska kunna leva mer åt det som är fullt ut…

Ha en bra dag! 🙂

Annonser

~ av Micke på 18 juli, 2010.

3 svar to “Intryck…”

  1. Det va fan va du kan få till det!

    Skogen är en mor för oss alla! Men det är inte alla som får ro av att ta in den så som du beskrivit dig så väl, vilket är synd!

    Jag har då kommit fram till vad det är att vara en sann konstnär nu! Det är vi alla som lever och mår bra i själen. Oavsett om du målar fina tavlor, spelar musik, eller kör buss! Det viktigaste är att man lever i själen! Mår man bra i själen av att köra runt i en buss eller taxi, eller sitta på Ica och ta emot kund efter kund, så är det en ren konst! Leva är konst! Konsten är att leva!

    • Så sant, Peter 🙂 Jag tycker att bara man finns till för att göra dagen lite bättre för någon annan, så är man en sann konstnär 🙂 Livet är för underbart för att kasta bort på bara sig själv :)))

      Kram på dig mannen! ❤

  2. Jag är helt tagen å stolt över dessa män som jag har omkring mig.. En av dom är min käre bror som gör mig så lugn och känslosam med sin underbara musik, Å den andra mannen som jag känner likadant för över hans otroliga text! Tusen Tack för att ni finns i mitt liv! Löv u Micke å Peter! ❤

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: