Då var det dags igen då!

Äh, jag har varken hunnit eller orkat skriva på ett tag nu, men jag sitter ju här med gumman liggandes i sängen bredvid mig. Sjuk är hon med yrsel och illamående, den stackarn… Hon tyckte att det kändes skönt om jag ville vara här i sovrummet och knappa så att hon inte behöver känna sig ensam.

Ja, det är ju en del nytt att berätta, inte minst om vår resa och vistelse i Trollhättan och Göteborg, så ladda läsisarna nu 🙂

Den 24:e juli packade vi in min lillgrabb, Nikki, och åkte söderut. Vi hade länge pratat om att kila till Smögen för att äta oss leda på räkor, besöka Marstrand med sin vackra by, den fantastiska fästningen och västkustens underbara kala klippor i en skön solnedgång. Varning för dåligt väder tog vi in mest som en felberäkning av dessa mer eller mindre pålitliga spågubbar, och valde att göra ett överslag om vackert kustväder någon gång under kommande vecka. Lite mulet var det väl på vägen, men regn såg vi inget av under resan. Väl framme kärde vi Nikki till hans mamma för att lämna av hans tunga väska som han hade med sig under sina tre veckor hos oss i Smedjebacken. Det var förövrigt tre veckor av stor glädje för mig, för saknaden hade varit sjukt jobbig, så som den kan vara när man träffar sina barn 2-3 ggr per år… Nu ska det bli ändring på det, och han ska, så fort han börjat nionde klass, komma upp oftare. Jag ska även börja åka ner lite oftare så att vi kan ses ännu mer. Han har ju, som jag redan talat om, tagit ett så fantastiskt moget beslut om att gå kvar grundskolan i Trollhättan eftersom han får så fin hjälp där. Han hamnade ju i ”lite” trubbel med fel kompisar, vilket gjorde att han hamnade i klammeri med rättvisan i allt för tidig ålder. Nu har han förstått så väl hur saker måste vara för att det ska gå väl för honom. Trots både mina förmaningar, liksom hans mammas, så får man nog till största delen tacka dessa två herrar som gjort så stor nytta i min gosses liv. Tack!

Hur som helst, Nikki följde, efter avlämnande av nämnd väska, med oss till min kära mor som bor bara ett stenkast från hans mammas hus. Min mor blev galet glad när vi kom, och ännu gladare blev hon när vi förklarade att vi skulle bo hos henne under vår vistelse där. Hon hade längtat så väldigt efter att få ha oss hos sig, så allting blev som vi alla ville. Jätteskönt!!!

På måndagen åkte vi ner till Göteborg och hoppades på att vädret skulle bli bättre än det såg ut att bli. Saken är nämligen den att min älskade Nettis varken har varit på Smögen eller Marstrand. Alltså krävdes vackert väder och…ja, ni vet, en riktigt härlig dag. Vi åkte i alla fall neråt, och ju närmare Göteborg vi kom, desto mer sprack molntäcket upp. Väl där så var det ett sjujä…väldigt vackert väder, precis så som vi önskade!!! Vi körde direkt till Rosenlund för att hitta en parkering, vilket gick som en dans. Vi mer eller mindre kastade oss ur bilen och gick längtande till Feskekôrka för att se vad som fanns där, och hur det såg ut nu för tiden. Det blev både en rolig upplevelse och en mindre besvikelse. Nu har inte jag varit där på bra många år, men när jag var där sist så var det en stooor fiskmarknad där med butiker i en stor U-formation runt tre av väggarna i hela kôrka. Nu var det två rader utefter två av de långa väggarna, men de flesta var stängda. Lite trist, men vi var i alla fall där och fick känna doften av färsk havsfisk, räkor, kräftor och krabba. Gottigt!

Efteråt gick vi utefter kanalen till Saluhallarna där vi fick se att det inte ”bara” var den gamla saluhallen som var tillgänglig för oss läckergommar, utan även en, som det såg ut, tillfällig byggnad som också hade en del butiker med godsaker. Vi såg en skylt som med sin text signalerade att det fanns mycket god dagens rätt i denna ”nya” byggnad. Vi ignorerade skylten och gick in i den gamla saluhallen till att börja med. Alltså, jag och gumman är ju helt galna i mat, så vi for omkring där inne och lät precis som om vi aldrig sett mat förr. Ja, LÄT, precis som vi gör när vi äter något riktigt gott. Mmmm!!!…mmm!!!…lät vi båda två vid varje butik vi var förbil Det var allt från chark- till godisbutiker, och vi föll nog på att bli tokiga. Vi köpte lite godsaker, bla skivat torkat nötkött, lite skivad busig korv mm. Nettis hittad en butik som sålde torkad frukt, nötter mm. En skylt fanns uppsatt på en vägg där, som talade om vad många olika frukter hade för egenskaper för kroppen. Hon valde att köpa en pose kanderad ingefära, eftersom det skulle vara bra för onda leder, i vilka hon har ont emellanåt. När vi gått igenom samtliga butiker i gamla saluhallen gick vi in i den nya för att se hur det var med den där dagens rätt man kunde köpa, för vi började bli nästan galna av hunger. I en av butikerna där inne kunde vi välja mellan potatissallad och potatisgratäng, grillade kycklingvingar eller filéer, rökt grillat fläsk och lite annat smaskigt. Ja, vi är inte så nogräknade med huruvida maten är lyxig eller ej, utan är mest noga med att det ska se gott ut för att vi ska fastna. Nettis valde potatisgratäng, kycklingklubbor och sallad. Jag valde potatissallad, kamben och sallad. Vi fick det inpackat i varsin låda och dricka ingick. Varje upplägg skulle kosta 50:-, alltså 100:- för oss båda. Nettis fick för sig att hon bara måste få en bit av det rökta, grillade fläsket också, vilket hon fick. Den äldre mannen med sitt, enligt mina barndomsminnen från mitt älskade Göteborg, unika feskarutseende och trevliga sätt, begärde endast 85:- för alltihop. Glada och hänförda av denna underbara människas utstrålning knatade vi över bron till andra sidan ån, där vi skulle sätta oss på gräset vid vattnet. Tillfället gjorde sitt bästa för att vi skulle tröttna, genom att Nettis satte handen i en stor och slabbig andskit, så vi gick uppåt gräset till…någonting av rostfritt stål… Ja, vi satt där och åt en grymt god middag i solskenet och bara njöt av hela känslan vi hade.

När vi var mätta och belåtna, jag det var faktiskt så att vi fick så mycket mat att ingen av oss orkade äta upp allting, så gick vi ner genom grönsakstorget och vidare ner genom kompassen där vi ramlade in i ett par klädbutiker innan vi kom ner till brunnsparken. Där tog vi höger till Shock för att kila in och kika på världens absolut coolaste kläder och tillbehör. Vi var väl helt saliga där inne och önskade att vi var 17 år gamla igen, för då jäklar hade vi nog handlat 🙂 Vi gick över spårvagnsspåren och över bron som leder in i Nordstan. Jag trodde att jag skulle vara lika orolig i kroppen som alltid annars när jag har varit ner till Göteborg. Jag har ju en minst sagt trist historia därifrån, men allting gick strålande. Kanske var det pga att jag var där med Nettis, eller vilken orsaken nu kan ha varit, men jag var helt avslappnad i hela mig. Alltså kan jag räkna med att jag idag är frisk även i det avseendet. SKÖNT!!!

I nordstan kikade vi i butikerna ett tag, och vandrade sedan tillbaka till brunnsparken och tog höger så att vi gick uppåt förbi gamla NK. Tanken var att vi skulle ta oss upp på avenyn, men vi var överens om att det var aningen onödigt eftersom det egentligen inte finns mycket att göra där om man inte kan sätta sig och ta en öl tillsammans. Jag körde ju bilen, men menade att hon gott kunde ta en öl trots att inte jag kunde. Nettis, i sin allra mysigaste och vänligaste anda, menade att det inte skulle ge henne mycket att själv ta en öl när inte jag kan. Så vi traskade tillbaka mot parkeringen där vår bil stod. Vi kom inte längre än till saluhallarna när jag kände ett vansinnigt behov av en toalett. Tro mig, jag jagade som en dåre efter en toalett utan att hitta en, så Nettis satte sig på en uteservering och tog till slut en öl medans hon flinande satt och glodde på mig när jag sprang omkring på gatan som en sketnödig älg, fram och tillbaka i en allt större panik över att folk snart riskerade att få se hur mina shorts få en duktig bula baktill om jag inte snabbt fick raggat tag i denna fördömda tjotta. Till slut fann jag en, och livet kändes skönt och fullständigt normalt igen. Nettis bara garvade åt mig bakom sin kalla öl 🙂
När hon var klar och min svett hade torkat så gick vi till bilen efter att vi hade bestämt oss för att åka till Marstrand så sent på eftermiddagen. Vi hade ju ändå planerat att sova i bilen, eftersom vi hade en madrass med oss som vi kunde rulla ut om vi fällde baksätet och skjöt fram framstolarna. Inte så tjusigt kanske, men vi är som sagt inte så nogräknade. Känslan kan vara rätt ändå. Planering till max är trist för oss. Blir ju bara en massa måste inräknat i planer. Usch säger vi om sånt 🙂

Vi åkte en väg som gjorde att vi fick åka färja en kort sväng innan vi kunde fortsätta mot Marstrand. När vi stannade i kön för färjan som fortfarande befann sig på andra sidan, så kilade Nettis över till den lillabutiken som vi stod parkerade intill, för att köpa en dricka och en påse röda ferraribilar. När hon kom tillbaka så såg hon ut som en riktig ängel i eftermiddagssolen. ”Min gumma…min gumma”, tänkte jag, ”vad vacker du är”… Alltså, när vi stannade för kön så sa jag faktiskt att vi skulle åka färja, men när hon satte sig i bilen fällde hon ett uttalande som gjorde att jag höll på att flabba sönder hela ansiktet 🙂
-”Varför står vi här…?”
-”Vi ska ju åka färja…”, varpå jag pekade på den pippigula färjan som lagt till för att släppa av och ta emot bilar på andra sidan.
-”Va??? Jag trodde vi väntade på en bro som skulle fällas ner”, och då fick både hon och jag ett utbrott i skratt som höll i sig en bra stund 🙂
Nejdå, min älskade sötnos är inte på något vis dum, men däremot var hon så uppe i det blå när vi kom nära havet och hon märkte att vi närmade oss Marstrand som hon bara hört mig berätta om 🙂

Efter färjeturen, som man iofs kan slippa om man åker en genare väg, hade vi inte långt kvar att åka, och när de första husen på Koön ploppade upp blev hon helt salig. Vi parkerade på den stora dygnsparkeringen, där vi bytte till svalare kläder, varefter vi promenerade mellan de gamla och nya husen för att sedan runda kajen så att vi kom till personfärjan som går den korta sträckan över till Marstrand. Jag kunde riktigt se hur hon njöt av att vara där. Medans vi väntade på färjan tog vi en titt vid ett frukt- och grönsaksstånd på baksidan pressbyrån, och där köpte vi de godaste nektarinerna vi ätit på länge. När vi var klara där så såg vi att färjan tog ombord passagerare, så vi började gå fortare. När vi kom fram stängde de grinden och vi blev kvar 🙂 Nu går färjan varje kvart, så det kunde vi ju vänta på. Kan säga att färjeförbindelserna där är bättre än bussförbindelserna i Smedjebacken 🙂

För dig som inte vet något om Marstrand kan jag rekommendera denna länk:

Jomän, snart stod vi på färjan, och gumman njöt så att hela jag blev lycklig.
För er som inte vet, så är Marstrand full av små fina butiker i hus så gamla att de måste varit med när det begav sig. Alltså när fästningen användes. Vi kikade lite i de butiker som ännu var öppna, och sedan började vi gå den branta vägen upp till fästningen. Jag visste att det innersta redan var stängt, men det är så vackert när man står på muren och se ut över det salta havet. Jag berättade lite om Lasse-Maja som ska ha varit fängslad på fästningen, och det är en sak med Nettis, hon är fullt mottaglig för historiska berättelser 🙂
Lasse-Maja var ju en helt vanlig man som klädde ut sig till kvinna och ofta tog jobb hos rikt folk som husa. När de litade på honom och vände ryggen åt honom så stal han allt de hade av värde. Något av en svensk Robin Hood, med den lilla skillnaden att han ansåg sig själv som den mest behövande 🙂 Hur som helst så var det i slutet av hans karriär som de ansåg att denna fräcka bandit inte kunde sitta fängslad annat än på det mest hårdbevakade fängelset som vi kanske hade på den tiden. Han var en listig och definitivt rymningsbenägen fånge, men här skulle han baske mig sitta plats. Jaja, hur det nu var, så blev han slutligen så omtyckt av den dåvarande kungen som ofta uppehöll sig på fästningen, att han blev hovets egen kock. Visst, han skulle nog kunnat lyckas med att förgifta kungen med sin mat, men den skulle självklart provsmakas av honom själv innan kungen ens tänkte tanken på att stoppa något i sin egen mun 🙂
Tanken på att Lasse-Maja fick släpa sig upp och ner mellan fästningen och hamnen (lång brant backe) med tunga kedjor och tillika stålkula är något man funderar en del på när man vandrar upp till fästningen.

Är man där dagtid så kan man gå guidade turer inne i fästningen, och man får då även se Lasse-Majas fängelsehåla som han ska ha delat med en annan fånge. Denna fånge sägs vara den som gjort ett relativt djupt spår i granitbordet i cellen med sitt finger, genom att ständigt sitta där och skrapa. Lite kuriosa bara 🙂
Vi satt nu där och såg ut över havet när vi bestämde oss för att komma riktigt nära havet där det verkligen lever runt. Vi gick stigen ner mot badet vilket tog en stund. När vi kommit ner dit så satte vi oss ner med den dalande solen i våra ansikten och bara tittade och lyssnade på havet.

Vi kom på att vi saknade en flaska rött och ett par glas, men å andra sidan var ju lyckan fullständig ändå där vi satt och höll om varandra medans solen gick mer åt orange.

Men för att inget bra får vara för länge så var jag väl tvungen (vilket jag ångrar) att fråga vad vi tänkte på när vi lämnade bilen, då jag plötsligt mindes att vi inte betalade för parkeringen. Nettis blev jätteorolig och kände att vi nog gjorde bäst i att skynda tillbaka för att ordna detta innan vi fick en böteslapp. Jag sa att det inte alls kändes som om vi hade fått böter, men det är ordning och reda på min gumma, så vi hastade tillbaka till kajen och tog färjan över till Koön igen. Och jag kände rätt, det fanns ingen lappjävel på rutan. Men nu var vi ändå här, så vi fick ta det som det var. Hon frågade om vi skulle ligga kvar i bilen eller åka till Smögen och sova där. Jag sa att vi ju kunde sova i bilen där den stod, så kunde vi ta en kik på fästningen nästa dag. Jag vet inte vad det är som gör detta, men Nettis är minsann inte den som behöver speciellt mycket, för hon sa att hon hade fått se det hon ville, och att hon hade haft en riktigt härlig dag och nu ville vidare. Vi åkte sakta iväg i kvällningen och pratade om vad vi hade upplevt, och medans vi gör det frågade hon om Smögen var lika vackert som Marstrand och vad det fanns att göra där. Jag svarade ju sanningsenligt att folk mest åker dit för att gå på bryggan med alla dess små butiker, och naturligtvis för att äta räkor och kräftor. Ja, när man inte ska ta sig en redig sommarfylla då. Då kände hon att det räckte med upplevelsen av Marstrand där det åtminstone fanns något att se. Hon hade fått havet och klipporna, hon hade fått se något historiskt och vackert, sett riktiga båtar och dessutom haft sådan tur med vädret. Det var som om vädergudarna ordnade detta bara för att vi kom.

Vi brydde oss alltså inte om Smögen. Nettis tyckte att det hade varit skönast att åka tillbaka till min mor i Trollhättan för att mysa, så jag styrde ditåt istället 🙂 Och visst var det några underbara dagar hemma hos mor, för vi blev duktigt ompysslade med mat och husrum så att inget fattades oss. Vi träffade även ett par av mina vänner som jag naturligtvis ser lika sällan som jag ser min mor. Nettis har ju träffat dem tidigare, och trivs i sällskapet. Under dagarna hälsade vi även på min bror och hans familj i Vargön (jag får inte säga PÅ Vargön trots att det har Ö i namnet, men PÅ Martstrand får jag säga *flin*) där vi blev bjudna på grillat och mycket mys med min älskade brorsdotter Nellie. Nettis fick äntligen se hur Trollhättan ser ut på stan mm, och det visade sig att staden har krympt…eller hade vi varit i Göteborg någon dag innan bara…? 🙂
Min bror beställde kamremssats och nya framlyktor till Nettis bil, bytte lyktorna, fixade en tid för framljusinställning dagen efter så att allt skulle bli bra. Han vill ju aldrig ha något för jobben han gör för oss, så vi gav honom och hans sambo, Maud, en stor och fin blomma som ska planteras utomhus. Den hade vi köpt i Göteborg innan vi åkte till havet, och den hade stått på golvet bak i bilen tills dagen efter. Den var precis lika fin när de fick den som den var när vi köpte den utanför saluhallen. Tur det :)))

På torsdagen åkte vi hemåt Dalarna igen. Jag hade lovat att börja jobba på Behandlingshemmet i Björsjö på fredagen, så vi var tvugna. Vi hade ju ändå stannat en dag extra pga att jobbstarten turligt nog inte var på torsdagen som det först var tal om. Vi var nöjda och glada, men vi kände nog lite att det hade varit lite skönt med ett par dagar till hos mor.

På fredagen skulle jag börja kl 13:00. Jag skulle vara med och ta hand om fyra ensamkommande invandrarbarn och en svensk. Alla är killar mellan 12 och 17. Det var mycket jag skulle förstå i och med detta, men mina arbetsgivare tog det lugnt, visade mig vänligt hur jag ska gå tillväga. Nu har jag jobbat där från slutet av v30 med några få dagars ledigt. Jag byter av de andra så att ingen ska behöva jobba alldeles för mycket. Snart blir jag att jobba med övernattning också. Jag trivs väldigt bra med både personal och ungar, men troligen ska jag iväg och jobba för en nystartad svetsfirma i september till november. Det är ju vad jag har lovat och vill, och om det nu blir som planerat så kanske jag kan hoppa in på behandlingshemmet mellan jobben och kanske någon dag på helger. Tyvärr vet jag idag inget om hur allting blir, men tills dess verkar de vilja ha mig kvar i Björsjö. Då vet jag att jag har att göra ett tag framöver. Jag vill absolut inte gå arbetslös igen. Men men, den som lever får se 🙂 Allt kan hända. Det är det som gör livet så underbart 🙂

…jag kanske ska sluta skriva nu…någon kan faktiskt bli uttråkad…
Nettis är fortfarande drabbad av yrsel, precis som hon varit hela dagen. Nu sover hon, min stackars flicka.
Jag får väl se hur hon mår imorgon, för om det är lika illa så vill jag ju följa med henne till läkare för att se vad de kan göra. Då lär jag få ringa tidigt så att någon kan hoppa in för mig på jobbet. Jag ska börja 09:30, och det måste vara någon där (jag). Kanske kan någon annan hoppa in om Nettis måste till läkare. Hon är så orolig eftersom hon aldrig tidigare känt så här. Hon kan inte fästa blicken, mår illa av det, precis som när man är sjösjuk. Jaja, vi får väl se. Äntligen har jag fått skriva ner lite om vad vi gjort 🙂

Godnatt! 🙂

Annonser

~ av Micke på 6 augusti, 2010.

2 svar to “Då var det dags igen då!”

  1. Du är en riktig livnjutare Micke ,skönt att läsa det du skriver, att små saker kan ses och bli härliga.Allt behöver inte vara så häftigt,det viktiga är att njuta av dagen som är.Du gör det ,jag försöker.

    • Så sant, Foffo 🙂
      Livet måste inte vara fullt av händelser för att vara fullt av händelser 🙂
      Att se saker, att känna för det man ser och upplever är det största man kan göra för sig själv. Varje dag är en del av livet självt, så varför inte försöka njuta av detaljer istället för att förvänta sig stora ting. Med tanke på att varje dag tar slut, liksom små och stora händelser, så kan man ha de underbart varje dag sålänge man ser det lilla. Då räcker lyckan desto längre 😛

      Roligt att du läser! Tackar 🙂

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: