I ett kontor mitt ute i skogen…

…om detta med meningen med saker som händer…ibland kan de te sig meningslösa, till och med mer eller mindre destruktiva, medans andra gånger saker kan vara mer än väl tänkvärda.
Har jag tex hamnat på detta jobbet av ingen som helst orsak, eller har jag faktiskt fått tidernas chans?
Jag må tänka konstigt i vissas ögon, men anser jag att man alltid får stå för det man gör, förr eller senare. Personligen har jag gjort så mycket…inget jag tänker dra upp här, men jag har en sådan mängd skit att stå för, så mycket att ge tillbaka på något vis… OM det är så, då är jag på helt rätt stället, iaf till att börja med. Inget speciellt avancerat, men jag känner att jag just nu, i detta jobbet, får ge tillbaka på ett mänskligt plan.
Och varför stretar jag emot så väldigt när det gäller detta jobb? Jag trivs väldigt bra på alla vis, men ändå sitter det i mitt bakhuvud att jag ska jobba med något annat…svets, eller iaf ett hårt kroppsarbete. Det är ju sådant jag har hållit på med tidigare, så det känns ju som något normalt för mig. Men nu sitter jag alltså här på ett kontor mitt ute i skogen, med tonåringar som på olika sätt har bekymmer. det är helg, så de får vara uppe till 00:00. De är väldigt självdrivande, alla fyra, men behöver en vuxen att snacka med, och som åtminstone försöker förstå dem. I övrigt är det väl som i vilket hem som helst. Man lagar mat, MYCKET mat, slänger in disken i maskinen, städar upp lite, kör grabbarna till olika aktiviteter, fiskar, kör gokart, umgås på plats mm mm… Ja, det är faktiskt helt ok, så ok att jag ibland frågar mig själv varför jag får lön överhuvud taget… Jag trivs, och i min trånga skalle känns det konstigt, för jag har ju aldrig jobbat med människor på detta viset tidigare. Jag har bara jobbat IHOP med människor, liksom.

En del andra människor i mitt liv har kommit med det fantastiskt knäppa uttalandet att jag egentligen skulle arbeta med ungdomar…vilket jävla snack…samtidigt som jag för många år sedan ville läsa till fritidsledare av något slag, kanske jobba på fritidsgård i skolor osv. Men det kan jag väl aldrig ha tänkt på allvar…väl…?
Alla vänner menar att jag måste ha hamnat väldigt rätt. Men hur??? Jag skulle ju svetsa, sanera, jobba på fartyg eller på varven, fortsätta med krävande kroppsarbete… Ändå sitter jag nu här, på ett kontor i skogen…

Idag tänkte jag på detta ur ett helt annat perspektiv, pratade med min chef en lång stund efter middagen, och fick för mig att jag ”lika gärna kunde vara här som någon annanstans”. Vad nu det ska betyda, för det låter ju ganska dåligt och otacksamt på något vis. Men det är ändå en början, en början på något helt nytt för mig. Erfarenheter som jag, på gott och ont har med mig i ryggsäcken kan jag använda på ett positivit sätt här. Jag kan få visst utlopp för allt detta genom att ha erfarenheterna som ett ”vapen” när någon av grabbarna går vilse i sina funderingar. Men det är klart, gällande många situationer har jag ju ingen aning om vad jag gör eller borde göra. Men det verkar som om vänlighet, ett gott skratt, eller att bara lyssna och förstå är ett recept som fungerar bra…oftast.

Frågan jag ställer mig från och med idag är om jag ska bli kvar i detta jobbet eller, på något sätt, fly in i sådantjag jobbat med tidigare. Nej, jag söker inte svar på frågan från andra, utan ställer frågan till mig själv eller kanske rakt ut till ingenstans. Det är en otroligt underlig känsla jag har nu, och ett underligare och besvärligare faktum att ställas inför, att jag kan komma att tappa allt vad gäller svets, bli av med mitt svets-certifikat, och på kuppen bli olycklig…
Eller!!! Kan det kanske vara så, utan att jag själv förstår vad som händer och vad som egentligen ska vara, att det är detta jag ska syssla med? Som sagt, jag känner ju att jag har massor som ska tillbaka på något vis, precis som man inte tar något från naturen utan att ge något tillbaka. En stor självklarhet för mig när det gäller det sistnämnda, och är förvisso lika självklart för mig när det gäller människor…så varför tar det emot? Är det allt det som är nytt som hindrar mig? Har jag problem med vad som är ”manligt” nog? Man vill ju undra, för fasen…för detta är ju inte klokt på något vis. Jag får en lön som faktiskt är försvarbar, istället för att kana iväg till Norge och slita rygg för 5000 mer.

Grabbarna jag har hand om här tycker så mycket om mig att, om de får välja, så ska jag visst sova här varje natt. Så har de sagt till mig… Och har de ett val, så är det alltid jag som ska köra dem till, och hämta dem från olika grejer de ska iväg på… Ja, det betyder otroligt mycket, och självklart kan jag känna det så starkt…förtroendet de har till mig, deras välvilja i alla lägen även när de kan må själsligt dåligt. Det finns liksom alltid plats för mig bland dem, antingen om de vill prata eller bara ha mig i närheten. Kanske är detta så nytt och behagligt att jag försöker värja mig mot det…
Ärligt, just nu är jag så less på mig själv att jag kan spy!
För en stund gick en av grabbarna tillbaka till sitt rum, efter att ha suttit här på kontoret hos mig och pratat bra länge. Han frågade mig hur man gjorde med detta, samtidigt som han höll upp en förpackning med O’boj. Killen är en av alla de som av sina föräldrar eller andra släktingar blivit skickade på lastbil genom fan ta mig halva världen, sittandes i lastutrymmet på bildeck ombord på ett fartyg i alla tänkabara väder. Livrädda som de måste ha varit, så har de slutligen kommit hit utan en enda anhörig att ty sig till. Jag har haft fyra av dessa och en svensk kille. Nu har en av dessa ensamkommande grabbar fått flytta. Han mådde så hemskt dåligt själsligt att han riskerade att göra sig själv väldigt illa. Men vem kan klandra honom…mer underligt är att inte alla dessa mår lika dåligt som han. Nu lever han på ett annat hem där personalen har allt som krävs för att ta hand om denna stackars kille. Hans historia är brutalt eländig, inte minst när det gäller hans resa till vårt gamla Sverige. Jag får tyvärr inte skriva något om det, men jag kan garantera att det vi inte har en aning om när det gäller barn som dessa, och deras ofta långa resa innan de kan känna sig någorlunda trygga är fullständigt vansinnig. Men som sagt, nu har jag två av dessa underbara invandrarkillar, för den tredje är iväg till Smedjebacken hos vänner, och en svensk kvar här på hemmet för natten. De är på sina rum i detta nu, och jag hoppas att de ska få sova gott utan att tänka för mycket på sådant som troligen skulle knäcka vem som helst av oss.

Här om dagen talade jag om för mina chefer vilken förändring detta jobba gjort på mig under denna korta tid som jag har varit här. Förvisso, jag har allt kvar min intolerans gentemot folk som kommer hit och bär sig fantastiskt illa åt, men det finns annat som har förändrats. Det är mer känslomässigt. För första gången har jag fått möjligheten att med egna ögon se hur det faktiskt kan vara. Nog för att jag alltid har vetat att det oftast måste vara en svår sak för människor som kommer hit, och inte minst under deras resa hit, men av någon outgrundlig anledning har jag väl stängt igen detta i mitt medvetande. Utan att vilja finna något att skylla på så tror jag ändå att jag vet vad som kan vara orsaken till dessa tycken och ”åsikter”. Där jag bodde tidigare, både i Trollhättan och Göteborg, var det så översmockat av invandrare att man lätt lade märke till folk som både ville höras och synas mer än andra. Det handlade inte bara om enkla saker, utan även om våld, hot om våld och grov brottslighet i allmänhet. Nej nej, självklart kan inte alla belastas för detta, och det är jag väl medveten om, men det blev helt enkelt för mycket av det ”goda” som ingen ville kännas vid och ingen fick säga något om utan att riskera bli stämplad som rasist. Jag har många goda vänner från ett antal olika länder, så jag vet att den absoluta merparten måste vara bra folk som bara vill passa in så gott det går, trots att våra kulturer skiljer sig ganska drastiskt åt många gånger. Svenska är en väldigt lugn och ”samlad” natur, och när det blir för livat så reagerar vi starkt. En ganska enkel sanning som inte tas som något ondskefullt hos oss, utan bara som att det kanske inte går att pumpa in så många på ett och samma ställe.
Hur det än är med den saken så har jag ändå fått äran att lära känna dessa unga killar, och de har tagit mig till sig som inga andra. Det har kommit så långt att de vågar öppna sig för mig lite grann. Inte alla tre, men det kommer nog. Jag är tacksam för kvälllens samtal med killen som var här inne för en stund sedan, för han har gjort mig ännu mer ödmjuk.
Jag vet saker nu som jag bara har sett på TV innan. Jag har fått se både glädje och sorg i ögonen på att barn som har gårr genom eld och vatten för att slutligen sitta med mig och berätta bara så mycket som han själv orkade. Att de gör en sådan svår sak utan att man själv snuddat vid ämnet måste betyda att det svider redigt i dessa trasiga, men levnadsglada grabbar… Jag känner mig väldigt priviligierad.

Jag undrar, jag…om jag inte råkar bli kvar här… Sådant utbyte, förutom mycket pengar, har jag inte haft av ett jobb tidigare… Och ju mer jag sitter här och skriver, desto säkrare blir jag på att detta är rätt. Killen som jag snackade med nyss…han sa att han önskade att jag blev kvar här, för då kunde vi isfiska till vintern. Enkla ord, men så fyllda av kärlek…

Nu hoppar jag i säng. Ska köra denna grabb till tåget imorrn bitti. Han ska kila till Örebro för att hälsa på en tjej som han varit vän med länge 🙂 Ja, allt som får honom att må bra är fan i mig helt ok 🙂

God natt, Moder Jord…och alla andra oxå…

//Den yraste i skogen

Annonser

~ av Micke på 28 augusti, 2010.

2 svar to “I ett kontor mitt ute i skogen…”

  1. Här behövs inga kommentarer bara ett stort <3.

  2. Säger som Foffo! ❤ 😉

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: