Oftast tänker jag på…

…en person som står mig så nära, att närmare kan man inte komma. Genom åren har jag, för mitt eget förstånds skull, varit tvungen att tänka på annat. Men jag har aldrig glömt. Aldrig någonsin. Det har gjort så ont i alla dessa år, och det har skadat mig så oerhört mycket. Det har även skadat henne. Kanske tror hon inte det, vad vet jag. Mitt stora bekymmer är att jag har försökt allt, men jag får inget veta. Jag har inte fått veta något sedan 1989. Jag vet inte hur hon mår, hur hon har det, hur hennes liv ser ut idag när hon är vuxen. Jag har försökt så länge, men till slut kunde jag inte annat än, mer eller mindre, ge upp. När man tydligen har allting emot sig så har man ingen chans i världen att få göra rätt för sig för förlorad tid och så mycket annat som gått förlorat. Men jag har verkligen inte allting emot mig.

När man får veta att det inte spelar minsta roll vad man tycker eller vad man skulle göra, då ger man till slut upp. Inga myndigheter ville ge mig en hjälpande hand. Inte för att jag var speciellt annorlunda, utan för att det nog är min feta nitlott i livet att alltid behöva ta skit. Alltså ingen hjälp någonstans.
Efter en tid blir man för rädd att göra fler försök. Man orkar heller inte fortsätta. Man är så trasig pga all skit man får ta, och för att en så stor del av hennes liv gått till någon annan istället för mig. Jag har inte ansetts vara hennes pappa sedan hon försvann ur mitt liv. Vid mina försök har det alltid hetat att jag inte skulle räkna med att få vara hennes pappa, utan endast, om ens det, en vän till familjen som kunde få hälsa i ett vykort som då skulle skickas till hennes mamma. Hur ska en enkel jävel som jag veta hur man ska göra när ens barn mer eller mindre slits ur famnen och ur hjärtat på en…
Jag har aldrig under dessa långa år haft något annat i blick än att vara det bästa jag kan för mina barn, men av outgrundliga orsaker har det i detta fallet inte givits mig en enda möjlighet att göra det en pappa ska och vill göra.

När saker sägs, när saker görs, när saker påstås inför barn, då har man ett STORT ansvar för att dels hålla sig till sanningen, och dels, som den vuxna parten, inte blanda in sin egen åsikt om en person. I synnerhet inte vad gäller barnets andra förälder. Vuxna kan ha så mycket dumt på gång mellan sig, om det nu förekommer alls, men barn är fläckfria och helt utan ansvar gällande de vuxnas fel och brister så länge felen och bristerna inte gäller barnen. Det är alltså helt galet att, endast för att man har något emot den andra parten eller är rädd för att ”fel” sanningar ska komma ut, använda smutskastning och dessutom inte låta den andra parten försvara sig. För en sak är säker, hon har aldrig fått en enda simpel chans att höra mer än en enda version av ”Berättelsen om Micke”. Den versionen kan bara jag berätta, men alla de fina människor som finns och har funnits omkring mig vet också att jag är allt annat än ett monster. Om en orättvis och orättfärdig historia om mig drabbar mig, då drabbar den självfallet även mina barn. Men troligt är ju att det är väldigt enkelt att göra saker på det viset när den som omtalas så illa möjligen inte kan göra något åt saken. Men så är inte fallet nu, för jag är starkare och säkrare på vem jag är sedan jag flyttade till Dalarna än jag någonsin varit tidigare. Det har iofs inte varit något större fel på min självbild tidigare, sånär som på att jag har haft ganska svårt att förlåta mig själv för hur jag levde i en helt annan tid, och att jag inte kunde vara så stark att jag kunde stå emot de krafter som kastat hela min person så åt helvete och dessutom inte har dragit sig ett skit för att signalera till mitt barn, säkerligen redan i tidig ålder, att pappa är fullständig skit. Jag önskar att jag hade haft kraft nog att avstyra den vilda kampanj i smutskastning som måste ha skett bakom min rygg, och även i en position där jag aldrig fått försvara min person. Detta är riktigt dåligt, och om man ville, men det gör jag inte, kunde man som rättslig åtgärd kunnat kalla det förtal. Ja, det finns självklart möjlighet att göra riktigt korkade saker som så, men vart skulle det leda? Inte till något särskilt gott i ett eventuellt förhållande till min dotter. Jag hon är min dotter oavsett vad hon har fått höra om mig. Hon var, när hon var nyfödd och fram tills hon försvann ur mitt liv, min enda stolthet, den jag älskade att gå ut med tidigt på morgonen, den jag älskade att ha omkring mig, den som gjorde allting bra. Jag har aldrig ens tänkt en ond tanke om henne, utan gråtit mig sönder och samman för, saknat i själ och hjärta, och önskat mig hela hennes liv så här långt.

Jag bryr mig absolut om vad andra människor tycker om mig, men om så hela världen var emot mig så är det nog om mina barn såg mig som den jag är i verkligheten. Mina pojkar älskar mig tillbaka, men det enda jag kan hoppas på gällande min lilla flicka är att hon åtminstone ska kunna se mig som något annat än det hon tydligen tror idag, och har gjort under lång tid. Jag skulle vara ganska nöjd med det. Jag är klar över att hon nog aldrig kommer se mig som pappa, men det är inte jag som åstadkommit detta, och inte är det hon själv heller. Hon är absolut oskyldig till all form av svek. Hon är endast rädd och osäker, trots att det är det sista hon behöver vara. Men vad kan jag göra… Jag känner en doft av deja vu i detta, då det så mycket liknar situationen med mig och min pappa. Han blev precis lika rädd för att höra av sig till mig efter alla år. Men det var något han själv var orsak till. Han hade aldrig gjort mig eller min mamma något ont, mer än att han inte kunde hålla fingrarna från det som inte var hans, vilket resulterade i att han åkte in och ut på kåken under allt för många år. Min mamma sa aldrig ett enda ont ord om honom. I mitt fall tänker jag påstå att jag själv inte är orsak till så mycket gällande min dotter, mer än att jag inte visste hur jag skulle fixa detta ensam utan hjälp från myndigheterna, att jag slutligen gav upp, att jag senare blev lika rädd som min pappa för att höra av mig. Detta är min enda skuld, inget annat som hon behöver vara minsta bekymrad över. Det kan jag lova med allt jag håller kärt.

Om hon bara visste hur mycket jag alltid älskat henne…

Nu skriver jag inget mer om detta ikväll, för det känns som om jag bara hackar tangenter nu…

Godnatt

Annonser

~ av Micke på 10 september, 2010.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: