Så kan det gå…

Ja, hade jag inte mina pojkar så hade valet varit så enkelt. Jag är faktiskt innerligt trött på det här livet nu. Jag ser inte annat än motgångar, jag behandlas som en jävla luffare då ingen anser att man behöver lyssna på min mening om saker. Inte heller behöver man bry sig om hur jag känner, så det är väl bara att gå på, kalla mig allting som skulle skada vem som helst, sparka mig hit och dit bara för att man kan. Det funkar eftersom det jag säger aldrig kan bli nog som försvar. Visar jag aggression på annat vis när inte talet fungerar, då skulle jag åka in. För jag är en alldeles för lätt person i en alldeles för prekär situation att sparka omkring, då jag inte kan försvara mig på något vis. Vad har jag då kvar, förutom motgångarna? Barnen? Vilka barn vill ha en sådan pappa då? De tänker nog mer än de säger. Jag inbillar mig att de mycket väl kan se ner på mig precis som de andra gör. De kan dock, isf, inte tala om det för mig, av rädsla för att göra mig illa.
Jag tror faktiskt inte att något jag kunde ha gjort skulle påverkat mitt liv i en bättre riktning, för detta är säkerligen naturens sätt att visa att vi alla är olika. Vissa har det så oförskämt bra att de inte behöver bry sig om andra alls, vissa har det bra nog för att kunna behandla andra så illa att de kan känna sig själva som speciella individer. Andra har mindre av allting, men äger stor förståelse för sin egen sort, medans ytterligare en grupp har det så svårt att de varken har kraft eller möjlighet att bry sig om andra. Jag vet inte vilken av de två sistnämnda grupperna jag tillhör. Kanske finns det ytterligare en grupp som är så patetisk att jag inte vill se och förstå att jag hör dit? Inte alls omöjligt.

En sak är ändå säker. De som pratar mycket om att ha så stor förståelse gentemot andra ljuger ofta. De VILL gärna att andra ser dem som goda medmänniskor, medans de egentligen inte bryr sig tillräckligt om andra för att falla in i ledet av medmänniskor i det avseendet.
Det är alltså en verklig skillnad mellan att prata och att göra.
Min erfarenhet av andra människor är mest att folk är falska, men att de inte själva vill se det. Eller så vill de inte att andra ska se det, av rädsla för att bli avslöjade och kränkta då de inte längre kan kallas empatiska, förstående och hjälpsamma. Det finns dock goda människor, men de är ytterst sällsynta.
Konstigt nog var jag på god väg att vända åt det håll som trodde på andra människor. Det hände när jag flyttade hit. Men nu i slutfasen av det som kunde varit något bra, så känner jag att det faller sig naturligt att fasas över hur människor ljuger och förställer sig för att smälta in i något gott. Jag har således vänt tillbaka till det som verkade rätt från början. Att människor är falska som vatten, det gäller fortfarande. Alla försök att vara det motsatta är dömt att fela förr eller senare.

Ibland verkar det som om man av någon orsak måste ha varit verkligt långt ner på samhällets botten för att kunna resa sig som en sann med människa med allt som dit hör. Kanske är det inte alls så, men mycket tyder på att förståelse för andra inte beror på annat än egna erfarenheter. Hur ska någon som aldrig varken sett eller varit med om sådant elände som man genomlever på botten kunna förstå hur det är, och hur en sådan människa fungerar? Hur ska de kunna säga ”jag förstår så väl” när de ingalunda kan förstå något så vansinnigt? ”Bullshit” brukar man kalla sånt snack.

Om jag hade varit någon annan, någon som det hade gått bra för genom livet. Någon som var välbeställd med hus och ny bil, duktigt bankkonto och ett liv fullt av liv. Skulle jag duga bättre då? Eller skulle sanningen trots allt vara att människan aldrig blir nöjd, att kärleken egentligen inte beror på pengar så som det verkar idag? Kan det vara så att en del människor bara inbillar sig vad som är viktigt, och att när de väl har detta viktiga så kan inte ens pengarna hindra dem från att tappa kärleken till någon annan? Men visst måste det ju finnas människor som låter andra köpa deras kärlek, eller vad man nu vill kalla det. Ömhet, närhet…ja, vad som helst, för kärlek ska ju inte kunna köpas, sägs det. Fan vet…
Hur som haver, jag har inte pengar att bli omtyckt för, så jag får nöja mig med att en del personer åtminstone tror att jag är aningen speciell eftersom min styrka inte ligger just i att kunna freda mig ekonomiskt i denna hårda värld, utan att jag har talets gåva liksom skriftens. Vänlighet äger jag en stor portion av, och ibland undrar jag om människor inte tyr sig till mig för att jag är en vänlig själ (och att de av någon anledning inte får för mycket av detta i sina liv). En fejkad Jesus utan livslust. Vilken grej…! Korsfäst mig, för jag kan inte göra något åt det, och ingen annan skulle lyfta ett finger för att förhindra det. De som skulle vilja har ändå inga krafter att ens komma fram. Jag är ett lätt offer! Kom och ta! Mörbulta mig, förödmjuka mig, sparka på mig, trasa sönder mig, ljug för mig, dra undan mattan, svina er mot mig! Det är enkelt! Men ni behöver inte gå så långt. Det räcker faktiskt med att ni ignorerar mig. Ignorera det jag försöker säga. Då dör jag inuti och allt är väl.
Kom inte och påstå att du bryr dig, för jag kan se rätt igenom dig. Jag är en ”glitch” i naturen. Jag skulle aldrig varit här. Jag hör inte hemma bland vanliga människor. De ovanliga människorna finns inte mer, de är döda. Jag hör inte hemma här, jag har både sett och hört det. Jag är ingen!
En dag, om jag inte får försvinna innan, ska jag byta namn till Murphy, för så ter sig mitt liv.
Allt jag gör kan bara bli fel. Jag tar det ”med allt mitt förstånd och all den kunskap jag äger” som att jag inte hör hit. Kanske om man önskar tillräckligt mycket…

Som en viss liten herre en gång så klokt uttryckte det hela…”jävla spättekaka”!

Annonser

~ av Micke på 22 november, 2010.

3 svar to “Så kan det gå…”

  1. Sorry! Men jag kan inte hålla med dig i denna text! Du är en fin och genom god medmänniska, det sist nämnda vet ju jag om någon! vi har delat lite av kakan du och jag, och du förstår myclet av mig, och jag en stot del av dig. Min styrka sitter i att man försöker resa sig hela tiden! för jag tycks ramla för minsta motgång! Och du är mycket äldre än mig och har mer erfarenhet av motgångarna. Det måste vara tungt! Men människor blir inte onda för att dom inte förstår! Dom blir rädda för den som är verbal, fattig, och rik i själen! Glöm inte det!
    Jag tycker du ska lugna ner dig och komma över till mig! Du vet att du alltid är välkommen.
    ”Jävla spätterkaka” ;)!!

  2. Ställer upp om du vill vräka ur dig eländet och spy galla över livet.Du vet att vi gillar dig och vi förstår,tror jag i allafall.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: