En pappas födelsedag :)

Då var man ett år äldre igen! Men å andra sidan, vem bryr sig, för man är som sagt inte äldre än man känner sig 😛 Iaf, jag fick ett grönt paket på posten som bla innehöll ett kort och en present från min minste grabb, Nikki, som fick mig att förstå något som jag har lätt att glömma. Nämligen att jag faktiskt är någon. Jag är någon som är viktig, jag behövs, jag är älskad, jag är speciell…jag är pappa 🙂

Texten lyder:

” Love You!

Åh Far vad du har börjat bli gammal. (hmpf! ‘min kommentar’)
Men samma Nikita kommer alltid finnas kvar för dig. Du är fortfarande min älskade Pappa och jag lovar, dig ska jag aldrig släppa! Grattis Farsan! Du betyder allt för mig!

Från din Nikki!”

Man vore ju helt okänslig om man inte både förstod innebörden och föll i gråt när man får något sånt…
Ibland glömmer jag att jag får lov att känna mig speciell 🙂 Att få vara älskad som den person som kan ha varit precis vad som helst men ändå är värd allt detta, det är något som inte går att hålla sig torrögd inför.
Jag är glad att jag har gjort ett sådant intryck på denna kille som nu är tonåring, men likaväl inte drar sig för att skriva på det viset. Ja, jag har frågat om jag fick lov att skriva och lämna ut bilderna, och det var helt ok. Det visar på att han står för vad han tycker, att han inte är för cool för att visa att han tycker så här om mig 🙂 Vem kan vara mer tacksam än jag idag??? Jag är lite ”herre på täppan” denna vackra dag i livet! 😀
I paketet låg en liten bok som heter ”Pappa!”

Boken är skriven av människor som haft pappor i sina liv.
Jag har dessvärre inte haft den lyxen att få ha min pappa med mig genom uppväxten, precis som så många andra. Jag avundas verkligen dem som fått ha sin pappa med sig hela vägen, en pappa som har lärt dem ”allting” i denna världen, som har visat dem rätt och fel, som har lärt dem cykla, visat sitt yrke, förklarat vissa saker som bara pappor kan osv.
Jag är uppvuxen med bara min mamma, vilket inte alls har varit något konstigt, eftersom jag har fått allt genom henne. Hon har åtminstone försökt att ta på sig båda rollena, men självklart blir det inte samma. Med det sagt, mamma, så menar jag inte att jag hade blivit en bättre människa om jagh ade haft en pappa, för du har gett mig mer än du kunde, stått på min sida när jag har haft rätt, blivit tokig på mig när jag gjort fel, visat mig att det är ok att vara både stark och svag när det passar. Ja, du har gett mig allt. Du är orsaken till allt det som är bra med mig. Det dåliga ligger endast på mig, för det är inte du som har gjort mina val i livet. Tack för att du funnits och finns, och jag hoppas att du ska finnas här hos mig i många långa år till, för jag älskar dig för allting du är och har varit, och för den du blir!

Min pappa valde tyvärr en annan väg än att vara pappa. Ja, iaf min pappa. Han har fler ungar, men de har väl inte heller fått så mycket ut av honom, tyvärr. Hur som helst så har han åtminstone levt sitt liv så som han själv valde, och det kan väl ändå ingen klandra honom för. Det är varje människas val. Jag bara saknar allt det där som KANSKE hade format det, som kom att bli dåligt hos mig, till något bra. Jag önskar så att allting hade varit anniorlunda… Men han dog i cancer, och vad jag tror så hade han kanske haft en möjlighet att klara sig ur det eländet om han inte varit så förbannat envis att han valde bort läkarbesöken när allting faktiskt måste ha visat på att något var ordentligt galet. Så jag fick några ynkans år tillsammans med honom i vuxen ålder, som jag förvisso är väldigt tacksam för. Här finns ingen ”legacy” att föra vidare, för jag har redan slutfört den isf. Jag har gjort det han gjort, även om det var i mindre skala. Det är dessutom en dålig grej att följa, vilket jag iofs gjorde utan att vilja göra som han. Jag gjorde bara det jag ville.
Men jag älskar min pappa för allt han var under dessa år som vi hade en normal kontakt. Eller den enda kontakten…

Nikki har tvärr blivit tvingad att gå samma väg som så många andra barn, med föräldrar som skiljt sig, nya personer har kommit in i bilden, han har fått åka fram och tillbaka mellan oss föräldrar på olika tider, bytt skola mm mm. Och vi vuxna snackar om att omställningar är jobbiga…vilket jävla skitsnack! Hur kan vi på minsta vis tycka att våra liv är så besvärliga och omständiga, helt utan att se dessa ungar som tvingas att kastas in i osäkerhet, och ibland som nya på en plats utsätts för mobbing, tvingas lära in nya miljöer, tvingas lämna alla sina vänner, tvingas in i hoppet att kunna få nya vänner från SCRATCH, att inte ha någon annan än dessa vuxna att vända sig till även när vissa bekymmer handlar om dem… Ja, ni fattar… Problemen är lika för alla barn i samma situation. Vissa barn har ett helvete i ett hem där båda föräldrar finns, men där barnet lever i osäkerhet eller kansle rent av i fara. Det finns barn som utsätts för onämnbara övergrepp, eller kanske bara är bortglömda. Men så finns det de barn som faktiskt har båda föräldrarna i ett bra hem, men man undrar ju hur många dessa är i dagens samhälle… Man är en jävla sopa som förälder om man inte kan förstå dessa simpla saker. Förneka aldrig dina barn eller deras känslor, för det är vår förståelse för just dessa känslor, speciellt under de åren då de formas av allt vi gör och utsätter dem för, som gör oss till bra eller dåliga föräldrar.

Nikki har, trots sina svårigheter som det jag här ovan har beskrivit, ändå lyckats hålla hjärtat intakt. Han har massor av kärlek inom sig som bara vill ut. Jag har idag fått ta del av en liten del av den kärleken, och det gör mig så väldigt lycklig! 😀 Ibland, som jag sagt, slår det mig att jag faktiskt är värd något. Jag vill liksom inte bara vara en myra i stacken som är samma var eviga dag om året. Betydelselös i ordets verkligaste betydelse. Jag vill känna att jag åtminstone betyder något för mina barn. Och det gör jag! 😀 Det väger tyngre än alla pengar och all framgång man kanske kunde haft. Vad vore livet om man hade all världens rikedom, men saknade sina barns kärlek??? Ett bortkastat liv. Jag lever, jag är frisk. Jag har inget överflöd, jag har i dagsläget inget jobb, jag skulle lätt kunna kallas utsatt i samhället. Men det finns saker som överväger allt detta elände. Och det är de kärleksbevis man kan få av sina barn, de ord som talar om att man är jävligt bra trots att man inte lyckats med en massa annat. Självklart skulle jag vilja göra kottarna stolta över mig med ett vettigt jobb som gör att de även får ekonomisk nytta av mig, men inget verkar så enkelt idag. Men så länge jag har denna värme omkring mig så sporrar det mig till nya tag.

Nikki, jag älskar dig så vansinnigt mycket! Tack så mycket för att du är den du är, för att du inte låter allt elände förändra dig. Tack för att jag får vara din pappa, det gör mig till den största och bästa människan på denna jord! Jag älskar dig av hela mitt hjärta!

Annonser

~ av Micke på 12 december, 2010.

3 svar to “En pappas födelsedag :)”

  1. Man är ju inte lite stolt över att vara din bror och Nikkis farbror. Jättefint skrivet.

  2. Tack, Jim 🙂 Vad snällt! 🙂 Stoltheten är ömsesidig, det vet du 😀

  3. Förstår din känsla Micke, har inte heller haft nån farsa och inte nån morsa heller för den del så det känns i hjärta och skäl när man läser det du skrivit.Kram på dig du goa man

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: