Att sparka ett barn rätt…

I vårt svenska samhälle, och säkerligen inte bara här, är det många barn som far väldigt illa. Vi vet nog alla om det, men ofta kan vi inte göra mer än att läsa och tycka något om det. Men har vi bara minsta empati och känsla i oss så kan vi nära nog förstå hur det kan vara att ständigt hamna mellan stolarna i en lek som socialtjänsten och andra instanser ofta leker med människor. Barn är människor precis som vi vuxna, men är lite mindre i storlek. De har samma rättigheter som vi att känna trygghet, kärlek, närhet mm. De har samma behov av att få vara omtyckta, få svar på frågor, höra att de gjort något bra eller dåligt, bli värmda i familjens varma famn. För så gör vi med våra egna barn, eller hur?

Samtidigt finns det barn som lever helt i avsaknad vad gäller allt som är grundläggande för att en människa ska finna glädje i livet och känna sig viktig för någon annan. När föräldrarna inte fungerar, eller när barnen av någon orsak har gett upp allting som är rätt, då hamnar deras liv i händerna på andra människor som allra oftast har fått läsa sig till vad dessa barn behöver. De har inga känslor för barnen, de har på så sätt inga egentliga skyldigheter gentemot barnen, utan ser mest till att sköta sina jobb. Men barn får aldrig bli någons jobb utan känslor. Utan känslor och omvårdnad faller barnen ner i ett slags mörkt hål som de väldigt snart accepterar som något de inte kan göra något åt, och där mister de nästan alla tankar på att göra rätt. Vad finns det för orsak när ändå ingen bryr sig? Många barn lägger sig om kvällarna med bara, i bästa fall, ett godnatt från hemmet de bor i. Många får inte en hjärtevärmande kram innan de somnar, som kanske kan göra att kommande dag blir värd att leva.

Nu har vi haft en så fin kontakt med Bellans vän, Johanna, som nära nog blivit en familjemedlem. Inte för att hon bott hos oss eller varit här ständigt och jämnt, utan för att den tid hon har varit hos oss har fått oss att gå från att det är vilken flicka som helst till att vi har förstått att hon har så väldigt många mänskliga behov som inte är tillgodosedda. Hon kastas hit och dit, ska bor än här än där, men ingen verkar ha brytt sig om henne på riktigt. Ingen verkar ha förstått att hon inte vill vara den där kravallungen som är ostyrig på många vis. Jag vet precis hur ungar fungerar när många viktiga element saknas i deras liv. De ger upp, de blir så som andra ser dem, för ingenting spelar ju någon roll när alla verkar se på henne som om hon aldrig blir annorlunda. Men vadå annorlunda??? Hon är vältalig, smart, vänlig, rolig och ta mig fan helt vanlig. Det är inga fel på henne, utan på hennes uppväxt, hennes liv så här långt. Hur kan myndigheterna, i detta fall socialtjänsten, se henne som en SAK istället för en människa? Hur kan de missa detta viktiga i att hon inte själv har gjort sig skyldig till att ha fått en dålig uppväxt? Hur kan det på något vis vara hennes fel, när det är hennes vuxenvärld som inte har tagit sitt ansvar? Det blir så konstigt i mitt huvud när det ena stunden heter att vi föräldrar formar våra barn, att vi har ansvaret för att våra barn bli personer som ska fungera i ett normalt samhälle, och stunden efter kan samma människor få det till att barnen bär skulden till att deras liv ser ut som de gör. Barn PRÄGLAS av händelser, känslor och inte minst av den uppgivenhet som många av dem ställs inför. Uppgivenhet för att vad de än gör eller säger så vill ingen förstå orden som kommer ur deras munnar. Hur ska de någonsin kunna förklara att de gör vad som helst bara de får leva i trygghet och kärlek med en familj, med stort sett vilken familj som helst bara de får må bra, när socialtjänsten mest gör ”sitt jobb” och tror att alla barn är stöpta i samma form. Själv fungerar jag inte med en viss sorts människor, och vissa fungerar inte ihop med mig. Så är livet, och det är därför vi väljer vilka vi anförtror oss åt och vilka vi kan vara vänner med. Barn råkar fungera precis som vi vuxna även i dessa sammanhang.

När ett barn hamnar hos en fosterfamilj måste det inte alls innebära att barnet och dessa vuxna fungerar tillsammans. Våra egna barn växer upp med oss, formas mycket av vilka vi är osv, och det fungerar oftast. Ett barn som blir placerat hos en familj de inte vet något om kan inte garantera att de mår bra där. Hur stora är egentligen chanserna att barnet fungerar ihop med helt nya vuxna då? Oddsen kan inte vara speciellt stora. I Johannas fall fungerade det inte. Och tro mig, det handlade inte om att hon var speciellt besvärlig. Hon har bevisat att hon är en helt vanlig tjej, men som mår dåligt pga att hennes liv är som det är. Hon är inte själv skyldig, men som alla andra formas hon av detta liv. Allt hon behövde var kärlek och omtanke. Hon behövde vuxna som såg henne, accepterade henne, ville henne väl. Ja, så enkelt kan det vara så länge folk håller tillbaka de påhittade skräckhistorierna. En vuxen som lider av sin egen otillräcklighet kan mycket väl anklaga ett barn för att vara omöjligt. Johanna ville byta familjehem för att det helt enkelt inte fungerade. Hon hade god kontakt med ett annat familjehem dit hon mer eller mindre blev lovad att få flytta inom en snar framtid. Plötsligt hette det att hon skulle omplaceras till ett behandlingshem istället. Ja, gissa om hon är trasig i själen nu. Hon såg en klar ljusning i sitt liv eftersom detta nya familjehem kändes helt rätt för henne. Då ska mattan dras bort under hennes fötter. Hon blir alltså sviken av vuxenvärlden om igen och igen och igen… Hur kan man skylla allting på henne då???

På tisdag har hon ett nytt möte med socialtjänsten, varpå de kommer tala om för henne hur hennes liv ska få lov att bli. För det kan socialtjänsten tydligen bestämma. Det finns ett hem för henne, men ordet behandlingshem är vad som ekar i hennes huvud nu. Hon sa till oss: ”Jag orkar inte mer. Ingen verkar bry sig om vad jag vill eller hur mycket jag orkar. Jag vill ha en förändring, men jag får den bara om jag gör som andra vill. Vad spelar det då för roll vad jag säger och gör?”
Så såg hennes liv ut idag när hon lämnade oss för att gå tillbaka till det nuvarande familjehemmet för att packa och sedan sättas på tåget till sin pappa i väntan på tisdagen. Hon kan nämligen inte bo hos sin pappa heller, men nu hade hon tydligen inget val längre. På tisdag avgörs hennes öde och kanske hennes framtid. Ska de ta ifrån henne allt hopp om ett riktigt liv, eller ska hon faktiskt få flytta till det nya familjehemmet?
Jag hoppas att den skrivelse jag och Nettis gjorde till socialtjänsten ska fungera, och att de inser att de nu får ord från människor som verkligen har sett henne och som själva skulle vilja ha henne. Stackars lilla tjej…och stackars Bellan som kan förlora en så fin vän som hon kommer så bra överens med… Nästa gång de gråter tillsammans så hoppas jag att det beror på glädjen i att Johanna får bo i det familjehem hon vill, inte långt från oss.

Vi tänker på dig hela tiden, Johanna, och vi ger inte upp dig… ❤

Annonser

~ av Micke på 15 januari, 2011.

Ett svar to “Att sparka ett barn rätt…”

  1. Fy faaaan, säger jag bara!

    Ett barn BER inte att få komma till världen!
    Ett barn väljer INTE sina föräldrar!

    Gör mig så ont att läsa detta och jag kan bli så förbannad både på föräldrar och myndigheter som inte ser att detta är ett barn som behöver omvårdnad!

    Tyvärr är vi svenskar så jävla fega att vi inte vågar agera när vi ser att ett barn far illa.
    Jag anser att det är vår förbannade SKYLDIGHET som medmänniskor att anmäla det vi ser som inte är bra!
    Jag har själv anmält min egna syster, då hennes barn enligt mig och många till (men som blundade) ansåg att det var saker i hemmet som inte var bra för barnen! !!!!

    Ju fortare man agerar, ju fortare får förhoppningsvis kommunen fart på sina bakdelar och gör något!

    Tyvärr finns det även de familjehem som inte har barnen för barnens skull, utanför ekonomisk vinning!
    Ett familjehem är inte alltid den bästa lösningen för ett barn!
    Jag har sett exempel på där anhöriga velat ta sig an barn som inte kunnat bo med föräldrarna, men enligt kommunen är det bättre att placera dom i familjehem!
    WTF!!
    Kan ett barn inte få stanna kvar inom släkten om det är möjligt? Där barnet känner samhörighet och den trygghet som dom kan så väl behöver och inte får någon annanstans?

    Nu är frågan..
    Hur gick det för Johanna??

    Tack Micke för att du skriver som du gör och om de ämnen du tar upp!!!

    Kramen
    Chrissie

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: