Socialtjänsten, en egen stat i staten?

Socialtjänsten, en egen stat i staten… Jag antar att tillräckligt många som varit i kontakt med dem har samma upplevelse, oavsett de själva har begärt en kontakt eller om socialtjänsten själva har hört av sig, vet hur detta omänskliga organ fungerar. Det är en instans som man gör bäst i att vara livrädd för.
Trams? Nja, inte precis. Det finns hur nästan obegränsat med information om hur socialtjänsten uppfört sig så fruktansvärt illa mot både vuxna och barn, och att deras metoder är att jämföra med barbari. När de ska hjälpa ett barn som tex har det svårt i familjen så visar det sig allt för ofta att de tillgriper medel som inte på något vis gagnar vare sig barnet eller föräldrarna. Barn blir placerade helt utan att ta hänsyn till barnets person och annars normala livsbeteenden. Föräldrar körs ständigt över som mindre värda, och allra oftast behandlas de som dåliga föräldrar som inte ser till sitt barns bästa.

Visst, det finns fullt av exempel på tillfälle då föräldrar har varit dåliga föräldrar, och då är det en annan sak. Men det tar inte på något vis bort det faktum att socialtjänstens metoder är fullständigt omänskliga. Jag känner barn som helt enkelt förpassats till en helt okänd miljö, bort från föräldrarna, men som även blir inbegripna i mycket restriktiva regler gällande dess rörelsefrihet, trots att det inte handlar om att det nuvarande tillståndet är barnets fel. Barnet straffas för hur dåligt föräldrarna fungerar, och INGEN kan ändra på socialtjänstens beslut. Har socialtjänsten bestämt en sak så gäller det oavsett vad rätten, psykologer, läkare och andra kan bevisa.

Ikväll ska jag se Uppdrag Granskning där de tar upp fallet med de båda föräldrarna till två små flickor som socialtjänsten, till och med efter att rätten friat dem, behandlat föräldrarna som dömda pedofiler. Att socialtjänsten får leva sitt eget liv i en rättsstat som den svenska är fruktansvärt. De kan använda metoder som skulle få både Gestapo och KGB att rodna närman tänker på att vi lever i en demokrati där alla ska räknas som lika inför lagen. Men mitt i allt detta fina finns de…dessa små söndagspolitiker, fullständigt frånvarande vad gäller medmänsklighet. Självklart har vi alla stor orsak att vara rädda för dem, eftersom de kan få för sig att slå ner på var och en som de får ögonen på. Det är lite som när den franska civilbefolkningen inte ens vågade titta på den tyska ockupationsmaktens soldater, bara för att inte hamna i deras blickfång och sedan utsättas för barbariet. Kan tänkas att detta är en halvdålig jämförelse, men vänta tills du själv hamnar i socialtjänstens klor. Då ser man klarare på detta.

För sanningar är inte intressanta för socialtjänsten, utan endast dessa herrar och damers vrickade syn på människor, liksom deras dåliga självinsikt vad gäller maktmissbruk. Man trodde väl ändå att omhändertagande och annat trams, när det är helt onödigt, skulle föregås av en rättslig prövning. En regelrätt sådan, inte ett kort samtal med länsrätten och en rekommendation från personer som på inga vis har människors, och allra minst barns, bästa i åtanke. Det verkar mer handla om att dessa monster ska visa hur duktiga de är på att läsa människor och hur väl de förstår sig på livssituationer. Då får de behålla sina arbeten och kan kanske även komma upp sig på karriärstegen. De bryr sig inte om människor alls, och intresserar sig absolut inte för vad som är rätt eller fel. De tar beslut utan att höra sig för, de pratar inte med människorna omkring som kan bjuda på en mer nyanserad inblick i personers liv. De tar och behåller. Att slutligen, när socialtjänsten i sällsynta fall fått fel, tro att man blir befriad från dem är något som i för många fall visat sig bli en mardröm utan slut. De släpper aldrig taget.

Jag håller just nu på att skriva ett mer seriöst brev till länsrätten angående socialtjänstens vansinniga tilltag i andra ärenden. Det kommer ta några dagar, men med lite tur ska jag lyckas skriva det på ett så rätt vis som möjligt…

Jag är nu mera livrädd för socialtjänsten, men det ska inte få hindra mig från att göra det jag anser är rätt. Att låta sig skrämmas till tystnad är att själv skänka dem den makt de har tagit.

Annonser

~ av Micke på 2 november, 2011.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: