Hur omständigt måste livet vara?

image

Ja, hur är det egentligen…?
Det spelar ingen roll hur jag gör saker, vilket håll jag åker, eller vad jag vill… Jag blir alltid att känna mig så kluven. När jag är där nere så längtar jag så oerhört efter min gumma, och inget där nere känns tillfredställande. När jag är i Dalarna hos min älskade så får jag heller ingen riktig ro, trots att allt egentligen är hur bra som helst. Jag blir att längta sönder efter mina brorsbarn och de få jag ännu har kvar där nere.

Att jag kallar mig ”rotlös” är därmed ingenting jag gör på skoj, för känslan av att inte veta var jag hör hemma är så stark och ledsam.
Jag föredrar att vara iväg på jobb var i landet det än är, för det är de enda tiderna då jag inte behöver känna mig så splittrad och trasig inuti. Jag bryr mig inte om hur länge jag är borta på jobb, för då kan jag längta efter mina egna på rätt vis, men i övrigt känns allt bara trasigt.

Hade min gumma bott nere hos mig så hade jag haft allt jag behöver. Dessvärre hade hon haft samma problem som jag, och det önskar jag henne inte. Hon har ju två tonåringar här i Smedjebacken, och de är knappast intresserade av att flytta ifrån allt de känner till, bara för att börja om helt någon annanstans. Vidare har de sin pappa, morbror, farbror, fastrar, mormor, gammelmormor, kusiner och alla sina vänner i Smedjebacken. Hur fan skulle det se ut…? De är ju ändå alltid välkomna att hälsa på nere hos mig precis när de vill.

Så…imorgon måste jag åka ner igen. Jag har nu varit borta i två månader. En månad på jobb i Lindesberg och en månad hos min gumma. Det ska bli härligt att träffa min familj, mina få men underbara vänner, men lik förbannat betyder det att jag måste lämna något lika viktigt här uppe. Det känns för jävligt… Jag som annars brukar kunna ta livet med ett leende utan att gräva ner mig. Ja, känslomänniska som jag är, så har jag funnit ett sätt att tänka rätt, men nu fungerar det inget vidare…

Men då får det vara så, för jag vägrar ge upp någon ”sida”. Jag behöver dem alla, så det får vara som det är, och jag får väl känna som jag gör tills det reder upp sig…

Annonser

~ av Micke på 4 september, 2012.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: