Hur frustrerande kan det bli???

Jaha, då var man tillbaka på ruta ett, liksom… Det verkar inte som om jag ska få känna att jag ska vara nånstans, känna den där tryggheten i att verkligen komma hem och veta att det är där jag ska vara. Livet är underbart i övrigt, men jag är förvirrad…

Nu har jag varit hos min älskade gumma i ca en månad, och just nu vill jag inte åka ”hem”, för ett sånt har jag inte. Bara tanken på att jag ”måste” åka ner imorgon får mig nästan att må fysiskt illa, och jag önskar att jag kunde stanna en vecka till, två, tre…alltid… Men så ser det inte ut för mig, för oss.

Jag måste ner för att ordna med jobb, för nästa lön blir bara för ca en halv månad, så det är bråttom nu. Jag kan inte få gumman att ens tänka på att flytta ner, och det respekterar jag till fullo, men just nu känns det inte som att jag kan flytta upp igen heller. Det är ont om jobb överallt, men här i krokarna är det värre än där nere, så jag lär ju få ta mina chanser där nere oavsett. Hade jag haft gummans erfarenheter så är jag säker på att jag redan haft ett fast jobb, istället för att flacka mellan jobb som ändå inte ger någon som helst kontinuitet. Jag har ingen utbildning som bär upp mig på marknaden, utan får hänga mig åt det jag kan, nämligen mer eller mindre hårt och skitigt kroppsarbete. Äh, jag klagar inte över det, för det är ju sånt jag gillar, men det krävs ju som sagt att man har jobb så att det räcker året runt. Hantlangarjobbet för mästermuraren Flink, för eldfastmurarfirmorna, passade mig som handen i handsken. Jag gillade till och med resandet och hotellvistelserna, eftersom jag är tillverkad på så vis att jag bara jobbar, äter och sover när jag är iväg. Hade jag bara haft en a-kassa så hade jag överlevt tiderna då det inte fanns sysselsättning. Det fanns isåfall alla möjligheter att lägga undan pengar, med tanke på hur löjligt bra betalt det var. Men men… Trist att inte träffa Flink heller…

Hissmontörjobbet fastnade jag för, och killarna jag jobbade med var toppen. Men lika jävligt blev det med det jobbet. Trots att det var mindre betalt än hantlangarjobbet så spelade det ingen roll, för jobbet var tidvis tungt och trivsamt på de vis jag önskar. Men inte heller där fanns tydligen kontinuitet som får en människa att överleva. Eller så var jag inte tillräckligt bra, trots att jag nog relativt fort lärde mig att bygga hissen ensam. Jag inbillar mig att jag hade klarat att få in motorn på egen hand också. Elen och igångkörningen hade jag naturligtvis snart lärt mig. Men som sagt…

Så, hur gör man nu då? När man ta mig fan inte får stanna kvar på något jobb en längre tid där nere, och när det finns för lite jobb här uppe för att jag ska ha en chans, då känns det ledsamt.

Jag vet att jag överlever, jag vet att saker löser sig för mig, bara jag inte kämpar åt fel håll. Men dessa måsten, som tex kravet att ständigt få in pengar, gör att jag hamnar i obalans med så mycket inuti mig själv. Jag äger lusten, viljan och en massa jävlar anamma, men dock finner jag ingen själslig ro mitt i allt detta. Ändå har jag allt jag behöver, och lite till. Jag har inga löjligt stora planer för min framtid, utan ser och förstår att livet består i inre lycka, inte i fickor fulla av pengar, framgång som gör mig till någon jag ändå inte hade kunnat vara vän med. Men för fan, ett fast jobb, så att jag slipper tänka på pengar hela tiden. Mina skulder som jag drog på mig under den destruktiva delen av mitt liv skulle idag, egentligen, legat på så mycket som ca 700.000. Nu har det visat sig att så mycket har blivit avskrivet, att jag bara har ca 150.000 kvar. Det hade varit en fantastisk känsla om jag bara hade ett jobb. Inte kan jag göra mig av med skulderna när jag inte har en fast inkomst iallafall.

Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska göra med allt detta. Det är som att reda ut ett långt hår efter att ha kört hoj en hel dag, med håret fladdrande. Det är bara jobbigt, och det tar stinget ur mig.

Allt jag vill ha, och behöver, är en plats där jag kan andas lugnt, så att jag vet var jag hör hemma. Jag behöver ett jobb som inte visar sig vara högst tillfälligt. Jag behöver bli av med skulderna. Men hur och när?

Jag tror att min tankemössa är trasig, för just nu känner jag mig enbart tom. Och tanken på att åka ner bara för att ställa mig mitt i hopplösheten och trampa tills det svider igen, känns inte alls lockande. Här uppe har jag min rara gumma med all den närhet jag kan önska. Men dessvärre ger just detta inga pengar. Där nere har jag ingenting av något. Jo, jag har mina ungar där, min familj, några nära vänner. Men jag kan ju inte hänga på dem hela tiden. Så…just nu finns inget av det där som jag behöver. Åtminstone kan jag inte ha det jag har på en och samma plats, och det gör mig splittrad, osäker och förbannat ensam utan att själv vilja.

Imorgon ger jag mig av mot något jag inte har, från något jag inte kan ha hela tiden. När fan ska livet äntligen jämna ut sig till något jag kan hantera?

Annonser

~ av Micke på 20 mars, 2013.

2 svar to “Hur frustrerande kan det bli???”

  1. Faan Micke. Vet inte vad jag ska säga. Hoppas det löser sig snart så din själ kan få ro. Saknar dig faktiskt. (Som kamrat hehe)

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: