Jaha, då är det sådär nära igen…

Det är nu kvällen innan jag måste åka söderut igen. Jag har haft en härlig månad här uppe hos min älskade Nettis, min underbara gumma. Men nu väller alla dessa måsten över oss igen, och stressen infinner sig återigen som ett öppet svidande sår.

Ja, så kan man faktiskt beskriva det hela, helt utan att överdriva det minsta. ”Men flytta upp då, eller så får väl hon flytta ner” vore väl fullt logiska frågor som mer kunde varit påståenden. Men det är inte så enkelt att bara göra. Vi har båda barn, familj och syskonbarn på varsitt håll, och på något vis även var sina liv på helt olika platser. Visst, jag flyttade upp hit. Jag bodde här i 3 1/2 år, och det var bra på många vis. Men återigen är allt inte så enkelt. Jag hade bara timjobb, och hade sällsynt dåliga odds gällande fast anställning här uppe. Till slut hopade sig bekymren till en grad som var ohållbar. Samtidigt saknade jag mina pojkar.

Tanken att saker och ting skulle kunna få en ändring till det bättre om jag flyttade ner slogs ju sönder av idel missflyt. Ur askan i elden igen. Ja, fortsättningen är liksom redan historia.

Äh, det är så mycket som har gått fel, och som fortfarande är galet. Det skulle bli en tämligen intressant bok om jag bara kunde skriva. Lugn och ro, sinnesfrid vore fantastiskt för ett sådant projekt.
Med det jag vet, så är jag väldigt intresserad av hur stor procent av människor som ännu skulle stå rakryggade om de fått leva mitt liv. Hur många skulle överväga att göra en ände på skiten? Överdrift? Nej. Alla har väl sitt helvete? Absolut, och ännu fler gnyr över småsaker i sina i övrigt fungerande liv, och anser att de har det svårt. Lev mitt liv med alla bakslag, se precis allting rasa samman, känn hur det mesta du lyckas bygga upp plötsligt inte längre existerar, se precis allt hopp fara sin kos, sträck på dig när de människor som du verkligen haft tid att lyssna och hjälpa dör. Nej, det är verkligen inte någon överdrift. Men visst, på något vis lever vi alla med våra egna helveten, det är en självklarhet då vi har olika värderingar och uppfattningsförmåga. Jag känner åtminstone ett par människor som står rakryggade trots att de förlorat barn, hus och hem har brunnit ner, och deras liv har varit ett veritabelt helvete på riktigt. Då snackar man bekymmer och sorg av en helt annan magnitud. Jag har att jämföra med, tro mig. Mina problem är små jämfört med deras, för mina påverkar egentligen bara mig själv. Inte desto mindre vågar jag påstå att de flesta hade gett upp för längesedan.

Men jag har ändå så mycket att glädja mig åt. Jag lever, jag har nära och kära, jag har min gumma. Nettis är som ett plåster på ett sår, men jag vill inte tillskriva henne meningen till att jag har livslust, för det hundhuvudet förtjänar ingen att bära. Däremot är hon ett av några glädjeämnen som finns i mitt liv, och som jag inte skulle byta bort mot någonting.

Jaha, när jag nu kör söderut imorgon bitti, så lämnar jag inte gumman, utan räknar med att kunna åka upp ganska snart igen. Jag har tvingat undan 1500 spänn som jag ska ha till nästa resa hit. Imorgon kväll har jag äran att dyka in hos mina fina vänner Stefan och Annika för lite god mat, dricka och snack, och det blir nog som alltid, alldeles lysande och avslappnat.

Stefan och Annika är två av de få verkliga vänner jag har. Äh, jag behöver inte så många heller, men är glad att de jag har är genuina människor. Men nog måste jag erkänna att jag får skylla mig själv när jag inte träffar folk så mycket som kanske vore nyttigt. Jag är nämligen värdelös när det kommer till att sköta mina kontakter. Kanske får jag ändå lov att skylla en del på att jag kan vara ganska sluten i mig själv mitt i allt krångel, och att jag själv inte ser hur det kan vara trevligt att umgås med någon som har bekymmer upp till nästippen. Men det kanske bara är trams, eftersom jag själv inte hade känt mig tyngd av andras problem så att det påverkade mitt liv.

Hmm… Det som räddar mig är när jag får ge, när jag får vara till hjälp för andra. Det är nog inte bara så att jag glömmer mitt eget när jag finns för andra, utan är nog mer så att jag liksom får ”själsligt betalt”. Jag har svårt att vara egoistisk, och skulle antagligen låna ut/skänka bort det sista jag hade, för att få någon annan att släppa en tung sten. Det finns aldrig någon baktanke, och inte heller någon vinst. Inte mer än att jag själv mår bra över att se andra må bra. Jag har nog fått den egenskapen från min mormor, för hon var exakt likadan. Hon skulle hellre svälta själv, än att se någon annan göra det. Jag är nog ganska lik henne på så vis. Hur det än är, så får det mig att känna mig mindre tung.

Nu rullar det på. Jag kan inte hålla på att skriva om allt möjligt i samma inlägg, men när jag väl börjar… Ja, men nu får jag väl strax åka iväg och köpa snus, och sen kommer gumman hem från jobbet efter nio.

Ha en bra helg, gott folk!

Annonser

~ av Micke på 21 mars, 2013.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: