Ibland blir man nästan tokig…

Jaha, då är man tillbaka söderut igen. Ibland blir frustrationen jävligt stor pga att jag ta mig fan inte verkar kunna få ner rötterna någonstans. Men det är väl inget man kan göra åt saken, antar jag.

Inte fasen vill jag lämna min gumma när vi har det så gott tillsammans de gånger vi ses, men jag måste ju.
Här nere har jag alla andra, och dessa går heller inte att vara utan. Jag fattar verkligen inte hur jag och gumman klarar av detta. Glädjen är enorm när vi äntligen träffas, men övergår i tårar när vi skiljs åt pga att ingen av oss vet när vi ses nästa gång. Galenskap…

Det tär hårt på oss med dessa 33 mil som ligger som en förbannad spikmatta mellan oss, och ändå håller vi ut. Vi lär oss förvisso något som vi tror att de flesta inte får uppleva, tillit, hållfasthet och en tro på oss tillsammans, men på ett helt annat vis än vi upplevt tidigare. På ett sätt blir vi starkare, men på ett annat blir vi svagare. Det är tur att styrkan oftast vinner, för annars hade vi varit illa ute.

5 1/2 år tillsammans, och vi väntar ännu på att kunna få vara tillsammans hela tiden. Kanske får vi det en dag 🙂
Det är värt att drömma om och längta till, men ingen av oss har en aning om när det tillfället kommer. Det finns inte en enda tanke om att ge upp, för det är detta livet som gäller nu. Vi har inget annat, vi vill inte ha något annat. Vi får ta ett steg i taget, och nog kan det bli riktigt svårt ibland, men glädjen vi upplever tillsammans är obeskrivbar. Vi har de bästa delarna tillsammans, och kan allt vänta på att resten ska falla på plats 🙂

Hon somnade nog med min doft kvar på kudden, men jag har fan inget mer än mitt eget huvud att förhålla mig till. Ja, det är ju som det är med det.
Pga omständigheterna kan vi båda känna oss lite som vi gjorde med kärleken som tonåringar. Ibland känns det halvt extremt, och ibland drabbas vi av våra egna sinnens dumhet. Pga att vi inte kan ses när vi vill, så förstärks alla känslor. När vi inte träffats på ett tag kan frustrationen bli galen, och när vi träffas blir vi oftast nykära igen.

Vi låser oss till varandra, och inga andra lyckas bryta sig in. Vi har kanske gått igenom för mycket tillsammans för det. Vi lär oss otroligt mycket om varandra genom hur vi måste acceptera konceptet i vårt förhållande. Men allra mest lär vi oss nog om oss själva. Känslan av att förstå både varandra och sig själv förstärks hela tiden, och orsakerna till bjäbb blir hela tiden färre. Vi lär oss nya saker nästan varje dag. Vi blir starkare för var dag som går.
Det är bara så att vi är svagare var för sig. Tillsammans är vi som granit.

Tankarna måste ur mig i form av bokstäver här, och ingen annan kan tänkas intressera sig för detta. Det är skit samma med det 🙂 Men kanske finns det fler som gör sin lycka under liknande omständigheter, vad vet jag?
När jag läser det jag just har skrivit, så inser jag naturligtvis hur gnälligt det kan se ut. Men för mig är det inte tänkt som gnäll, utan en hyllning till vår kärlek, den styrka, de svagheter och den uthållighet vi trots omständig-heterna har lyckan att få uppleva tillsammans 🙂

Och främst är det en hyllning till min älskade gumma, till den kvinna hon är och orkar vara ❤

Annonser

~ av Micke på 6 november, 2013.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: