Trist känsla av ensamhet

Ibland känner jag mig väldigt mycket som femte hjulet i varje sammanhang. Eller egentligen oftast. Känslan av att hela tiden vara ”en för många” är allt för ofta så påtaglig att jag hellre håller mig borta från alla. För nog är det väl så att alla har sitt eget, och alla redan har vänner så det räcker. Det är inte så att jag är förbannad, eller ens besviken på någon alls, men jag inser att jag inte har en plats någonstans.

Visst, det händer att jag blir inbjuden, men inuti mig känns det som att orsaken är för att man tycker ”synd” om mig. Det vill jag inte, för det är inte synd om mig alls. Jag bara är den jag är, och vad som nu är positivt och negativt med mig, så är det slutligen bara jag som får leva med det. Och kanske är det just detta som händer, och har varit under lång tid.

Skit samma, egentligen, men ibland är det jävligt trist. Så många människor jag har träffat, så många av dem som pratat vitt och brett om hur mycket de tycker om mig, men ändå passar jag tydligen inte in i deras liv. Och det spelar liksom ingen roll hur mycket jag undrar varför det är så, för det går inte ens att tänka ut hur andra människor tänker.
Brist på självinsikt? Tja, kanske, men jag tror nog att jag redan ser mig själv med tillräckligt kritiska ögon för att ändå svara nej på den frågan. Om någon kritiserar sig själv så lär det vara jag.

Jag såg ett intressant program på TV här om kvällen. Det handlade om ett gäng skins på 80-talet, och om vad som händer i deras liv idag. En av dessa beskrev sitt självförakt som något han aldrig kommer bli av med. Jag kände igen mig så väl. Men vad jag däremot inte hade förstått så här långt fram i livet, är att mitt självförakt ligger kvar i mig ännu, som en sten i skon.

Jag blir nog aldrig att tycka om mig själv så som många verkar göra med sig själva. Om det är dessa människor som ljuger för sig själva, eller om det är jag som ser allting mörkt, det vet jag inte. Det jag vet, är att jag har en sån mängd mörka hemligheter sedan tidigare, att det är svårt att få tillräckligt ljus i tillvaron. Det är stor skillnad på solljus och artificiellt ljus. Att intala sig att livet är sjukt bra, att inbilla sig att det är ljust trots att det egentligen är becksvart…det är att förneka sig själv och sanningen.

Jag brukar vilja beskriva det som att alla lever i sina egna helveten och svarta hål. Men ska jag vara jävligt rak och ärlig, så hade de flesta människor med allra största säkerhet redan tagit några piller för mycket, om de levde mitt liv. Det här är ingen självömkan, tro mig. Det är sanningen så som den ser ut i all sin nakna förruttnelse. Och nej, jag har det inte värst. Det finns gott om människor som får se sina barn svälta ihjäl, det finns människor som blir torterade, det finns människor som dagligen fått se sina närmaste vänner dö i krig. Det är värre. Mycket värre.

Men jag svälter själsligt, jag torteras av mitt eget självförakt, och jag ligger i krig med mig själv. Kanske är det detta som lyser igenom och får andra att hålla sig borta. Förstår man att stubinen brinner, så vill man väl hålla avstånd.

Jag har två vänner som inte verkar vara rädda för att ”stubinen” ska brinna ut, och dessa båda råkar dessutom vara gifta med varandra, vilket ju gör att jag kan träffa båda samtidigt. Men även där håller jag mig oftast borta, för när jag nu fungerar på detta viset, så vill jag inte ens störa dem.
Jag har min Nettis, min älskade gumma, och hon är heller inte så värst rädd för att jag ska ramla ner i mitt mörka hål. Hon är ganska duktig på denna typ av fiske.

Det här är vad jag gör. Jag skriver ner det jag känner, och jag hinner samtidigt behandla känslorna. Då tänds ljuset en stund igen, och trots det artificiella skenet känns det för stunden bättre…

Annonser

~ av Micke på 23 november, 2013.

Ett svar to “Trist känsla av ensamhet”

  1. Fy fan Micke!
    Sitter och lipar när jag läser…

    Jag vet om att du har ett tufft förflutet. Men jag vet bara det, varken vad som skett eller hur du levt det.
    Jag känner inte dig, men jag vet ändå vad du skriver om!

    Vi har alla olika saker i våra ryggsäckar.
    Jag känner igen det här med att inte ”passa in”..
    Fortfarande kan jag känna så, men det stora skillnaden idag är att jag VET att jag duger som jag är!

    En obefintlig självkänsla stoppade mig förr!
    Rädslor! Dessa jävla rädslor var det som fick mig att känna som om jag satt i en bubbla när jag var med folk. Jag var där men ändå inte, för jag var så rädd för att inte passa in! Rädd för att inte duga eller känna mig omtyckt!

    Självinsikt var ett lika främmande ord för mig som självkänsla!
    Men jag hittade mitt sätt att hitta både ordens betydelse och vad jag kunde göra för att göra något åt de båda sakerna.

    Jag säger ofta att den dagen du är vän med dig själv, har du en vän för livet!

    Jag har pratat öppet med mina kompisar om hur jag mått innan. Om mina rädslor. Att jag alltid känt mig utnyttjad och utanför. Och att jag nu när åren har gått känner att jag vill träffa dom mer, men att jag är rädd för att störa dom, då de har skaffat familj och med det nya vänner.

    Att föra en öppen dialog med dom har hjälpt mig, för jag vet nu att jag INTE stör dom! Att jag alltid är lika välkommen oavsett om dom redan har huset fullt med gäster eller inte!
    JAG trodde att jag störde! men vad JAG trodde var inte som sanningen var!

    Mitt förflutna får jag bära med mig!
    Men ryggan är lättare att bära nu när jag accepterar mig själv som den person jag är, att jag duger som jag är och efter ett besök på en som gav mig hypnos (där vi gick tillbaka i mitt liv) har hjälpt mig oerhört mycket!!!

    Som jag skrev innan, så känner jag dig inte.
    Men Micke, den person jag ”lärt känna” i dig är en jävligt fin kille! Du har en stor erfarenhet av livet och det märks i det du skrivit genom åren!
    Du är saklig och väldigt ärlig!
    Du kämpar som fan med att ta dig fram på olika jobb, hålla kontakt med kidsen och att kunna träffa din fina Nettis så ofta det går!
    För mig har du alltid varit en fighter!
    Se vad du har, inte vad du önskar dig!

    Det vi varit med om i livet går inte att sudda ut, men vi kan lära oss våra egna goda sidor, gilla dom och själv avgöra hur vår framtid ska se ut!!!

    Kanske tycker du jag skriver korkat som faen, men det är upp till dig!
    Jag vet bara att detta har hjälpt mig!
    Från att vara en självmordsbenägen ångestfylld skit, har jag idag ett liv jag gillar. Ett liv som kan bli bättre, men det är bara jag som kan se till att det sista finliret blir gjort! För det är bara jag som kan bestämma hur mitt liv ska se ut!!!

    Kram som fan!
    // Chrissie

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: