Ja, jag vet inte…

Antingen är det fel på det mesta, eller så är det fel på mina förväntningar.
Men allting blir liksom bara fel nu mera, och jag längtar efter något positivt. Allra helst något livsavgörande som rör sig på plusstrecket. Stagnation känns fel, ångest över stagnationen känns ännu värre.

Jag brukar vara full av ideer om hur man bäst gör för att må bra, oavsett hur livet omkring ser ut. Men nu har även den förmågan avstannat, och den verkar mest stå där till ingen glädje och nytta. Jag som alltid har en lösning, ett tips, en väg. Nu är det som om den kondotorikartong, som får representera mitt liv, har skakats om bara för att hällas ut bland annan bråte, fritt fram för vem som helst med fyndighet nog att bygga något vettigt. Dessvärre känner jag mig inte som en sådan person just nu.

Skiten ligger där. Alla delarna som gjorde mig till mig, de ligger där utsmetade och kletiga utan ledtråd om hur de hör ihop… Det finns, tråkigt nog ibland, en sorts livsuppehållande manick som lik förbannat ska ha mig att inte ligga ner. Som om en klädgalge satt fast under huden i axelläge, och den hänger på något som gör att jag knappt når ner med mina knän.

Att varken få ligga eller orka stå tar mer på krafterna än något annat. Det går hela tiden fråm glädje till elände. Jag hittar jobb, jobb som jag trivs med, och rätt som det är står jag här utan igen. Hela tiden. Hur länge orkar man? Vad är det för förmågor det är tänkt att jag ska använda??? Jag vet att något förväntas av mig på något plan i livet, men jag kan inte se det.

Ingenting är bara på ett sätt utan mening. Det är min övertygelse, och den har visat sig vara rätt tillräckligt ofta för att ha gjort sig förtjänt av sin plats bland omubara sanningar. Ibland vet jag bara inte vad som förväntas av mig, eller hur jag ska gå tillväga.
Jag vet att, om jag rusar på som en vild tjur, så kan jag förstöra mer än jag gör nytta för mig själv. Och det handlar om MIG, ingen annan, ingen annans åsikter om hur saker i livet ska göras. Jag följer INTE strömmen av fårskallar som inbillar sig att de leker ”följa john” för att det är på detta sätt de vill leva sina liv.
Jag ser saker alldeles för klart för att kunna leva så. Mitt problem är att jag bryr mig om vad som ska fylla mitt liv och mitt medvetande.

Det är som om allt handlar om sådant jag har ”lagt på hyllan” tidigare. Jag kan inte vara säker på det, och just nu vet jag inte hur jag kan vara säker på om den känslan är rätt. Balansen är rubbad. Något jag gjort har blivit galet, i tron om att jag har gått rätt väg gällande något. Men vad!?
Det känns som att jag har stannat upp mitt i strömmen…

Tidigare har jag legat på rygg i denna ström, flutit förbi alla de som strävat rakt emot livet. Den strömmen och mitt avslappnade förhållningssätt gentemot det liv som alla verkar tro är meningen, har fört mig till glädje och lycka under många fina år. Medans andra, som strävat emot. Jag VET att jag har rätt, och att de flesta andra har fel om livet, och vad som gör oss lyckliga i detta.

Men någonstans fastnade jag. Jag vet inte i vad, och jag minns inte när. Jag vet bara att jag måste släppa taget igen. Att simma mot strömmen är helt enkelt fel om man vill rädda sig från den tyngd livet kan innebära. Att ständigt sträva emot bara för att alla andra påstår att det är så livet ska vara, en kamp, bara för att det bara är så ”man kommer någonstans i livet”…
Varför lider då människor så mycket? Varför mår människor så dåligt, om det nu är deras väg i livet som är den rätta och riktiga? Varför skiljs människor åt?

Jag råkar veta varför. Orsaken är att människor är intalade att endast hård strävan ger dem vad de måste ha för att leva. Det ligger en outtröttlig press på alla dessa trötta människor, och de orkar till slut inte ens älska. Varken sig själva eller andra. Den ekonomiska belastningen och det faktum att de inte hinner/orkar med den lilla frihet de har är förödande för dem. Men mönstret måste följas, för om de släpper taget så ”förlorar de allt”. Tror de…

Vad är det egentligen människor vill ha? Frihet? Glädje? Lycka? Kärlek? Lugn? Tid?
Det är tveklöst dessa saker människor allra helst vill ha. Det är dessa saker vi BEHÖVER. Hur får vi dem? FÅR vi dem alls? De flesta inbillar sig att, om vi bara strävar duktigt och kämpar, då får vi dessa viktiga delar i livet.
Hmm…VARFÖR är det då så att ALLA dessa hårt strävande människor lik förbaskat saknar en eller flera av dessa medfödda rättigheter? Jo, för att det är OMÖJLIGT att lägga plus till minus så att det blir ett resultat. Man får ingen frihet genom att skänka bort den. Man får ingen tid om man skänker bort den. Man får inget lugn om man ger sitt liv åt ständig strävan åt fel håll. Man får aldrig se lycka om man hela tiden vänder sig ifrån den. Man kommer aldrig uppleva sann kärlek om man inte tar sig tid att ge av densamma.

”Men jag har frihet, lugn, lycka och kärlek!”, påstår då de flesta.

Och jag påstår att de hellre ljuger för sig själva än att inse att dessa rättigheter endast tillåts i små portioner, som belöningar för att de skänker större delen av sina liv till de som påstår sig ha rätten till dem. Och sättet att stjäla dessa människors liv är genom att få dem att blint tro på det ”hedersamma och ärofulla” i att hela livet simma motströms, att sträva hårt i uppförsbacke. För så är det sagt och bestämt!

När du, vem du än må vara, säger till mig att jag är ”ute och cyklar” med mina påståenden, så vill jag be dig tänka en gång till.

Anser du verkligen, på riktigt allvar, att du mår bra av att krypa ur sängen tidigt varje vardagsmorgon?

Mår du verkligen bra av att ägna största delen av dina dagar åt något du aldrig skulle göra om du inte var tvungen?

Är du så fantastiskt nöjd över att bara ha några få timmar kvar av dygnet till rekreation, din familj och vaken vila när du oftast är tröttare än du vill erkänna?

Är ditt liv verkligen så lite värt att du hellre ser till att andra lever ett rikt liv, än att du själv får den möjligheten?
Är det verkligen din bild av dig själv och din familj???

ELLER nöjer du dig för att du inte ser någon annan väg? För nog är det väl dina föräldrar, mor- och farföräldrar och det samhälle som de trodde var riktigt som fött dig in i tron om det hedersamma och ärofulla i att skrota din egen frihet som gör att du inte förstår att du är värd mycket mer?

Människor har i alla tider undrat över livets mening. Det har även du gjort, vem du än är. Och jag kan, med mitt LIV som insats, tala om att DETTA är INTE meningen med livet.

Vem har tagit sig rätten att påstå något sådant som att ditt liv enbart är till för att tillgodose okända människors egenhändigt självtillskrivna rätt till frihet? Vem är du då? VAD är du då?
Hur ska du någonsin hinna med att leva ditt liv på den planet som tillhör oss alla? På helgerna? På semestern?
Du måste bli medveten om VARFÖR du har dina lediga helger och din semester. Det är definitivt inte pga att du VILL ha dessa lediga tider, utan för att du ska vara lagom NÖJD för att, resten av året ”leva” ditt liv för okända människors påstådda rätt till frihet. Din frihet är ingenting värd för dem!

JAG ser allt det där! Och JAG tänker fortsätta flyta MED strömmen, istället för att som du, simma mot den.
Det kan hända att dessa ”regler” vi lever under inte kommer förändras, eller åtminstone inte på länge till. Men det finns en bakdörr i systemet som de kanske inte räknat med att vi skulle komma att hitta.

Släpp dessa påstådda måsten, för de existerar egentligen inte. De är där för att du ska fortsätta vara för svag för att sätta dig emot! De säger att du måste vara vaken, alert, så att du klarar av ditt engagemang som ska vara för ditt och familjens liv. I själva verket behöver du inte trötta ut dig på så vis. Vänd, flyt med, känn att du mår bra, att det är DITT liv som måste kännas bra, inte de där okända människornas.

När du låter dig föras fram av livet så som det vill, då slipper du vara frustrerad över att du inte egentligen kommer någonstans. Ditt liv är egentligen inte beroende av hur mycket pengar du lyckas samla ihop. Det är din lycka i livet som räknas. Det där som du kan ta med dig vart du än går, även om mängden är enorm. Andra människor kommer öppna dörrarna för dig och ditt liv när de ser vilken lycka du bär på. Om du däremot kommer med en mängd pengar utan mycket lycka i bagaget, då stängs dörrarna, och du står där enbart med dina pengar, och pengar kan aldrig köpa det du saknar. Verklig lycka. Verklig lycka är nyckeln.

Så, när jag äntligen fick ner detta i skrift, så känns det mycket bättre. Det är mycket enklare att plocka ihop ett pussel när man ser bitarna, vilket jag gör när jag skriver. Fler skulle sätta sina tankar och känslor i pränt, för det är så mycket svårare att ordna upp dessa inuti huvudet.

Jag tror att detta blir min väg tillbaka till det som är rätt. Man kan ställas på kant när man ser på livet så som jag gör, men det beror på att det inte är den gängse vägen för oss människor. Man blir väldigt ensam, tyvärr. Så min förhoppning är att fler ska kunna förstå min ”filosofi”, så att fler ska må bra, och att vi kan stötta varandra.

Det finns inga fler måsten i ditt liv än du tillåter. Likaså kan ditt liv inte bestå i mer lycka och frihet än du själv tillåter.

Annonser

~ av Micke på 1 december, 2013.

Ett svar to “Ja, jag vet inte…”

  1. Shit va bra skrivet! Håller med dig i det du skriver!!!!!!
    Själv har jag tagit bort ordet måste ur min ordlista och bytt ut det med bör. Det ordet passar mig mycket bättre!!!!
    Hoppas du får ordning på ditt pussel!
    // Chrissie

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: