Balansakt på riktigt…

Ok, nu har det hänt som inte fick hända. Men det är klart, när livet efter omständigheterna är som bäst, då blir man knuffad mot stupet. Kärleken, det som man oftast påstår är den starkaste kraften, är just vad som trollat till mitt liv nu. Det jag trodde på var inte sant. Det jag värdesatte mer än mitt eget liv tillhörde inte mig. Allt som jag inbillat mig i 6,5 år visade sig vara för bra för att vara sant.

Så, vad finns då kvar? Jag. Nada mas. Det enda som gör mig verkligt svag är bristen på kärlek, verklig kärlek. Inte bristen på pengar. Inte bostadsbristen. Inte bristen på vänner. Bristen på verklig kärlek. Orken tar liksom slut i mig när jag inte längre får påfyllning. Jag vet mitt värde, men värdet i sig blir värdelöst om jag inte fungerar. Jag får ingen påfyllning längre.

Jag hade planer på att starta eget, trots att jag har några riktigt stora hinder att övervinna eller komma runt. Det där hade jag löst. Men att inte längre veta vad jag kämpar så hårt för…ja, det är liksom borta. Jag vet att jag själv är nog, jag duger bra bara i mig själv, men jag är inte en person som sätter mig själv på piedestal som om jag vore någon. Jag är bara jag, inget mer. Men jag VAR mer än bara jag när kärleken och hoppet fanns. Nu har jag ingen ork att ens tänka på företagsstart. Det var för oss. För oss.

Bostad…ja, kanske kunde det ordna sig om jag fick gjort det jag tänkt.  Men nu… Ingenting var enkelt innan, men nu är det bara oerhört svårt. Och vad spelar det för roll nu? Det är ändå inte mig kärleken hälsar på. Allt som kändes stabilt blev till sand som nu rinner mellan mina fingrar.

Jag har inte patent på känslan, men hur går jag vidare? Hur tar jag tag i allt detta bara för min egen skull? Vad betyder det? För vilken roll spelar det om jag skulle lyckas med allt jag planerar, om jag ändå inte har den viktigaste ingrediensen? Kärlek. Vem ska jag då vara.

Jag ställde ofta, som ett påstående, frågan till min kärlek; Vem skulle jag vara utan dig? Vad skulle jag vara utan dig? Kärleken svarade alltid att jag nog skulle vara samma person.
Men sån är inte sanningen när den sitter klistrad på mig. Jag kan absolut göra en mängd bra saker i MITT liv, och jag kan nog göra allt det jag förutsatte för MIN skull. Jag förstår att många med tryggheten i hamn vill berätta att jag kan och borde fixa detta för min egen skull. För min skull? Och vem är jag? Vem är jag, så stor och viktig att jag ska nöja mig med att göra mig själv lycklig? Det var inte bara till mig.

Ja, jag ska försöka, men hur försöka när hoppet är borta? Hur? Känslan, villigheten,medvetenheten, ivrigheten försvann för två dagar sedan. För två dagar sedan försvann den verkliga drivkraften. Och här står jag, svettig av allt det hopp som nu rinner av mig, långsamt som sirap, plågsamt som om det vore smält stål.

Mitt hjärta är inte av stål…

Annonser

~ av Micke på 13 oktober, 2014.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: